Aftonbladet – 26 juni 1871, sida 3

fia kommo mig att ångra min ärelystvad ch kit längta åter till de friheter jag förat ått taga mig med felaktig notläsning, orätt akt joch godiyckiiga fioriturer. Ganska snart ann Hag att musik, idkad som nöje och mn-: ik, idlkad som yrke äro två skiljaktiga sare. g Jag arbetade emellertid träget, och lada t icke gjort så af egen, fri vilja, sguile utan tvifvel Prosper tvingat mig dertill Han var den förste parson som alivarsamt bannade mig, och detts biir alltid en vinnesvärd erfarenhet i ett bortskämdt barns if. . Prosrar var otvifvelaktigt en god lärare, ehuru han saknade den sanna entusiasmen för sin Konst, hvilken han blott och bart betraktade såsom hvilket annat yrke som helst och företrädesvis som ett medel att; viona pengar. Han behandlade den ock derefter och följden blef, att emedan ban icke förstod att väcka ett hos hans elever slumrande snjils, undervisade hen dem grundligt i ellt hvad verlden beundrar. Trots sitt praktiska förstånd och sitt hebreiska biod, hade han likväl ej sjelf samlat förmögenhet. ij Icke nöjd att lefva at och för sn kouvst, blef mr Prosper mindre sitist än impressario och speknlant inom det sceniska facket. Angå-; soda detts egde han både sakkänvnedom och djerfhat, icen dessa hans goda egenskaper neutraliserades genom brist på takt, nyckfullt lypne och brist på kapital. Jag är Fike rätt säker på, om han ej en tid äfven var andre direktör vid stora operan; hvad jag med visshet vet, är att han på en gång kunde vara invecklad i ett dussin olika teaigescheter, alltid till stort men för Aldrig förlorade han likvälj nodet; liksom de öfriga afsin race. uttänkte han altid nya hjeipkälior och började på ytt med ökutvad esörgi; och äfven häns bitti