—— AA .Ä.— —-5e—-— — — SS nm oc En dag vandrade jag ensam ut i nojden af Pre-anå-Henjs med min violin och åtföljd at Loop den andre. Jag kan knappt säga att! ssusik då ännu hade blifvit en mäktig lidelse! hos mig, ty jag kunde känna mig alldeles! iycklig den förutan, men den var ett nöje för mig, som jag odlade med min ålders vanliga liflighet. Jen sorglig melodi kom mig att känna mig sörgsen; en munter gjorde migji glad; en god modulation gaf mina nerver en behaglig känsla — det var allt. Men min violin var dock mitt beständiga sällskap; liksom min hund. Dagen Far het och jag tröttnade att 33 jag satte mig således ned vid vägkanten och ade mig på mitt stilla sätt med att spela, ! ch Loup var min åhörare; — så alldeles! stilla gick det väl ärdå icke till, ty då jag: kom till vissa favoritpassager tjöt han alltid; af beiåterchet. . i Jag sjelf så intresserad af leken, att g ej märkte att två främlingar närmade! g än ett högt skratt ljöd straxt bredvid Taig. Numera var det icke så sällsynt att få se främlingar i trakten under sommartiden; det pittoreska hade kommit i modet, och ej sällan letade artister och turister sig vägen till vår sköna bergstrakt itrån Besangon, 1 stället för att färdas den breda, dammiga landsvägen. Bravissimo Ivutropade en af dem, en högväxt, mörk och vacker man omkring femtio å Den hunden vore en aqvisition operan. ans följeslagare, som tycktes vara femton eller tjuga år yngre, kort och bredaxlad till fivnren, syntes genom sitt bår och bela sin sigtsbildving tillhöra den israelitiska stam1eD. För många redan, både herrar och damern, swjade ham, DDenna skulle likväl ; knäppt tjuta värst af dem, Men vi t