Jett vapenstillestånd, c fe — ge Under natiopalförsamlingens session den 16 lennes, då det at oss i går omnämnda för4, natronalförsvarsregerin; a v en revision diskuterades, påstod deputerad af högern, att vid det ! träde Som egde rum emellan Bismarck 4, och Jules Favre, skuile det ha varit möjli ble i gynnsammare fredsvilkor, än som Frankrike era måste underkasta ;, sig, och åberopade som bevis härför ett med-!q innde, som utrikesministern skulle ha gjort ns byråer, under det hon erpj0d Blev dvalen a? Strasoch slonandet af Metz lär vara nildsles visat, , erar, och det heter a eger en afskrift af densamy t ma, vid den, för fi mar af den provisork nu sitta i minisid närvarande gt tilllälle skal framlägga! krossa de medlemsn, som änver icke ion, men åtskilliga i nationaliörsvarsregeringen,!, ch Jules Simon, togo å hans! vägnar cidet, Åfven general Trochu erhöll n ordet, men endast för att förklara, att han icko visste något annat om konferenserna i Ferriores än had i Journal officiol meddelats om dem, Denna förklariog väckte mycket uppseends; man hade redan i Trochus tal om belägringen af Paris trott sig märka, att ban ingaloada ville iklöda sig ansvar för allt hvad don provisor regeringen företagit (bt. ex. Rocheforts ins veg och man fann denna åsigt bekcä: närvarande tippträdande. H Vid sessionen den 17 uppträdde emellertid Favre sjelf till sitt försvar med ett tal, hvilKet vi anse oss i min belhetb återgifva: 4 Jag beklagar — sade den franske utrikesministern — att ett förtroligt yttrande, som jag vid! ett tillfälle haft i en af församlingens byråer, utan . mitt medgifvande blifvit oftentligen framstäldt från 1 i ; ; ; i ! SA tribuneh och beklagar på samma gång, att deni varde talaren derigenom skapat ett precedensfall, som är både skadiigt och stridande mot den parlamentariska traditionen, hvilken det alltid är farligt att glömma. Emellertid vill jag icke förneka, att jag den 13 Februari, uader det freåsprelimi-! närerna diskuterades, i en afnationa församlingens! byråer, ingick i vissa detaljer om de då pågående underhandlingarne. Men deremot påstår jag, att dessa detaljer lågo! utom dem, som jag ofhcieit bade afgifvit, och jag handlade kanske orätt, då jag inlät mig på förklatiogar, som kunde medföra vissa olägenheter; om de erhöllo offentlighet. Dessa mina anmärkningar afse dock icke att vindicera mig rätti heten att fördölja något eller att befria mig från! skyldigheten att ingå i något svaromål på grund; af det obefogade i sjelfva käromålet. Jag villendast dermed i principieit hänseende reservera mig mot hvarje försök att kränka våra öfverläggniagara värdighet och trygghet. Den värde talaren bar gjort sig skyldig till ett ofrivilligt misstag, derigenom att ban sammanblandat data på ett sätt, som ännu i dag kan medföra ledsamma följder. Den 18 September begaf jag mig icke till Ferriöres, utan till Meaux, der grefve Bismarck sagt, att jag kunde sammanträffa med honom, och detta möte e,de rum i ett gammalt förfallet slott vid namn Haute-Maison; jag kan emellertid icke före undersöknivgen om nationalför avarsregetingens åtgärd ingå i en Härmare! förklaring öfver omständigheterna dervid. Det skulle i närvarande ögonbiick mera lända till skada än fördel att lemna en alltför utförlig skildring af dessa stora historiska fakta. Man har förebrått oss, att ha varit diktatorer, och att vi alltför begärligt kastade oss öfver makten. Det skall i sinom tid bli en mycket enkel sak för os3 att vederlägga dessa vanmäktiga anklagelser. Jag kan emellertid redan i dag säga, att! det ständigt var vår bfligaste önskan att kunna j sammankalla en fritt vald nationalförsamling. Jag var icke bemyndigad aw underhandla-om fred, och under min sammankomst med grefve landeta, (Bifall!) Bismarck dolde jag ingalunda den prekära ställning, i hvilken den af mig represeaterade regeriogen befann sig, utan att jag derför på något sätt komprometterade Frankrikes verkliga makt. Och jag kan, jag säger det öppet, göra mig den rättvisan (det är den enda jag är augelägen om),) att jag alltid helt och håller glömt mitt personliga intresse, för att endast erinra mig födernesvag upprepar således, att jag begaf mig till grefvo Bismarck endast för att arrangera att en nationalförsamling blafve sammankallad, som kunde öfverlägga om krig eller fred. Om jag under detta möte käude mig för med afseende på de eventuella fredsvilkoren, så var detta en följd af och icke målet för det steg, jag tagit. Mitt samtal med grefve Bismarck varade tvenne timmar, utan att jag dock kunde förmå Honom ingå på något vapenstillestånd. Emellertid delgat han mig derunder sina äsigter om de eventuella fredsvilkoren. Nedslagen och uppfyld af sorg, såg jag mig nödsakad att bedja grefve Bismarck om ett nytt möte i Ferridres. Som I veten kom hen Hader tiden mellan dessa båda möten på andra tankar oci samtyckte under vissa vilkor till ett vapenstillestånd. I kännen dessa vilkor, och om de varit mindre hårda, skulle jag tilirådt regeringen att antaga dem, till den gra var jag öfvertygad om nödvändigheten för 0ss att komma ur den omöjliga situat:on, i hvilken landet befana sig, och om jag dessutom icke varit öfvertygad om oundgängligheten att sammankalla er nationalförsamliog. Men iäg bör er, förflytten er till denna tid. Våra olyckor voro stora; men vårt hopp var inte ute. Jag förklarade, att jag icke kande antaga ett vapenstillestånd, på de nPR; stälda vilkoren, nemligen Strasbourgs afträdande och utlemnandet af dess garnison till krigsfångar. Och sålunda slutade detta möte, för bvils ket jag redogjorde inför min regering, Bom icke varit sårdeles gynnsamt stämd för detsamma jag begår icke någon ogrannlagenhet, hela verlden vet hvad Jag nu sagt. i 8:e byrån tillade jag några ord i samma anda, i hvilken jag här yttrat mig, men dock med den skilnaden, att jag icke framstälde dessa ord som fredsklausuler, utan som ett element för underbandling. Grefve Bismarck hade nemligen gjort mig några antydningar om den grundval, på hvilken man under förut omhämnde vilkor skolle knnna komma stt underhandla. Jag svarade grefve Bismarck, att jag gkulle återvända till Paris och delgifva regeringen de vilkor, om hvilka han talat; men det var naturligtvis bärvid endast frågan om ett vapenstillestånd, någon frel kunde icke komma i fråga. Hvilken fransman skulle väl för öfrigt den 18 September ha velat afträda Strasbourg — Strasbourg, som utgöt sitt blod och gaf oss föredömet af det mest patriotiska motstånd: i i Jag har icke fagt, att grefve Bismarck gjorde något fredsförslag, jag bar blott och bart sagt, att han gjorde några antydningar. Man ser häraf hur olämpligt det är, att från tribunen framställa tal, som egt rum inom eller utom byråerna. Jag är alltför van att iakttaga konvenansens fordrinar för att jag skulle kunna berätta något, som ismarck i förtroende sag; mig, utan hans tillåtelse. Jag har icke dolt huru svag vår situation var, denna sitvation, som var ett verk af en annan regeritig än vi: Jag skulle, jag upprepar det, ha ansett mig begå en indiskretion, om jag utan Bismarcks tillåtelse meddelat något af det som han sagt mig blott samtalsvis och som icke rörde stilJeståndet. (Bulier.) Detta, mina herrar, är en grannlagenhetsfråga, rörande hvilken jag anser mig ha rättighet att bibehålla min egen hsigt. (Buller från flera håll.) um jag begått ett fel, består det deruti att jag i den åttonde byrån berättat en acekdot och derigenom framkoliat denna beklagansvärda indiskretion. (Orolig rörelse.) För ellt detta anklagar jag endast mig sjelf. Jag borde ha stannat vid den otficiella texten. Det är blott till denna vi ha att hålla oss. Jag vill tillbakaviss hvarje tanke på, att vi skulle ha vägrat att gå in på fördelaktiga fredsvilkor. Man har icke före slagit oss några fredsvilkor, utan endast vilkor för h de vi kor, som fravaställ uUunen Alltöte Iwåv.