ste mig; ingen sade mig ett öndt ördj alaj skämde, tvärtom, bort mig — grandmere mest af alla och jag tror att jag ända till denna dag skulle opåtaldt kunnat lefva på byns bekostnad, såvida ej kyrkoherden och spelman. nen varit. Den förre lärde mig läsa och skrifva; han lärde mig latinska grammatikan och att blifva en god katolik gsmt dessutom att minnas, att, uppväxt bland bondfolk som jag var, jag ändock var en fransk ädling, ev sak som jag, trots mina republikanska idösr, icke ogerna hörde nämnas. Den sednare — byspgelmannen Jean-Baptist — lärde mig att epela marsecillaisen, som jag oändligt föredrog framför grammatikan, att sjunga ett par visor och att spela ett par danser. Jag tillbragte nästan min halfva tid med den eva af dessa mina lärare och nära på den andra bälften med den andra och ehuru jag vet hvilkens sällskap jag då föredrog, skule det vara svårt att säga på hvilkendera jag nu tänker tillbåka med den största tiligifvenhet, Trots den smals uppfostran jag sålunda på ett eller annat vis snappade upp, var det helt naturligt att såvida ej ett särskilt förh hade ingripit i mitt öde, jag skulle framlefvat mina dagar som landtman isocken Saint Fålix-des-Rocher. Det är visst sannt att konskriptionen kunde gjort mig till soldat i den kejserliga armen, men i annat fall hade jag troligen gift n ed någon af mina barndoms lekkamrater g tror till och med, — och stannat som 0, raedan min -Baptister, vid en. Jag tror, att okunder röllop och den g om alt anrsat.i verlden, skulle sopet fiona mig lycklig. Men att s ver att dera ej ber min lott ken ick 5 NN hva ville aska sig sim eriareniet,