Mitt fosterland, min hembygd och deras inverkan på att bilda mig till hvad jag är, atgöra således delar af mitt eget väsenda. Ännu känner jag mig stå i ett samband med dessa grönskande dalar och tkogbeväxta höjder, ömsom så sköna och så ödsliga; ännu äro de en del af mig, om icke mig helt och hållet, dessa hemlandstoner — bäckarnas, flodernas, strömmarnas brug, vindens klagan i skogen, fåglarnas sång och djurens läten, — alla dessa olika stämmor i naturens pastoralsymfoni. Och äfvsn missljuden äro delar af mitt inre väden, allramest vargarnas tjut om vintern, hvilket alltid plägade fylla min själ med en onämnpbar fasa, hvars grund måhända var att söka i en . pre-existens — hvad vet jag? Men det är icke nog härmed: jag har äfven vänner från denna tid rom alltid skola stå mitt hjerta närs, den stränga, redliga mormor Öathon; min fostermor Sazanne; den gode kyrkoherden, som för mig var mera än en far; den halte träsvideren som var nära att göra mig till bildhuggare; ming lekkamrater vid Eaux-Grandes och Les Vacheries; våra hundar, som båda hette Loup och hvilka jag, kanske otacksamt nog emot mina menniskovänner älskade lika högt som dem. Och framför allt — framför män och qvinnor och hundar — den lataste, den klokaste odägan f yn, hvars fiol ingaf mig en kärlek till musik som är mig kanske mera än naturen sjeli. Stundom har jag tänkt att till erinran af denne dagårifvare och hans spel, komponera er Fantasia, men ingen skulle förstå den, merr än jag, och för mig vore det numera idel smärta. Gör jag det en gång, så vill jag kalia stycket Prö-sux-Fleura och ingen ska! få veta bvarföre. Jag kommer ihig att jag — eeh detta ÄN Li EN i mL RR