niska ljuder hennes moders stämma obshaglig; åtminstone föreställer jag mig så, ty i verkligheten nödgas jag bekänna mig vara alldeles okunnig härom. Lika litet som jag känner min födrlsedag, lika litet vet jag ock hvilken qvinna som födt mig till verlden. Hvem min far var, har man emellertid sagt mig. Han var ringa mindre än markie de Crevilie, den feodala herren till den ort der jag först kom till vetskap af att jag lelde; fas har man berättat mig, att jag under den fm onda tiden skulle vant arfare till haosrang och rikedomar. Som förhållandena nn gestaltade sig, fann jag mig vara arfving till alls Ingenting mera än hans namn och hans åsigter, hvilka — jag är atolt deröfver — icke foro de sammasom markisernas af regimen, men som en ärlig fransk med borgares. Sådana principer har också jag, Felix Oreville, fransman och musikus: såsom jag, till trots af mycken sorg — och värre är sorg — har känt mig stolt af att vara och som jag är nöjd att förblifva, tills ännu några år hafva framskridit och, som jag hoppas, fört mig till att i himmelen möts den mor, hvilken jag redan här på jorden så blindt och okunnigt kx Men jag återk il! min barndomstid, sådan den ävr ör in inre blick. Att minnas hurndsao men onde? att af sitt lif verkligen v mera är, förntsätter en egcos allmän. Det är just denna js. förening med makt öfver ordet, poeter. Utan att hvad mig betr usurpera denna värdighet, vågar mig ega rätt att imin väg kalla vE viss grad konstnär, hvöket i det be mer på ett ut och är jag, eom sa got af konstnär, så känner rån att jag Am är den sans Bör