Git möte med miss Lefort parken, då du först kom bit.s Nej, tsnt, det tror jag inte. Låt mig få tala vänligt med dig, Hogh. Det är ej första gången som jag ger dig ett råd och jag boppas att du nu, liksom alltid förut, vänligt skall följa detsamma. Jag är redan gammal och kan derförs epga rätt att yttra mig om sådana saker; zom du kanske redar förmodat bar jag ej altid lefvat lika skild från verlden som sedan du lärt känna mig. ,Min goda tant... aNej, låt mig först tala ut, jag ber. Jag vill gerna visa allt ö!verseende. Denna miss Lefort lär;som jag hört, vara en aktningsvärd, ung flicka, Men,,.o Men, tant...n Var af den godheten och låt mig få tala at. Du vet hvad jeg menar; det skulle bedröfva mig om Gu, äfven ntan den ringaste onda afrigt — och derom är jag säker — bar satt vågra dåraktiga idber i hufvudet J en aktningsvärd och god flicka, Jag gör dig inga frågor...n Men jag försäkrar er... Jag vet att jag ej behöfver bedja dig att inte -— och allraminst nu — genom ditt uppförarde gifva folket i Denethorp anledning att tsla illa om Earles Dene. De är sjelt nästan en Ciare och du bör lägga vårt valspråk noga på hjertat, Fransmännen ba ett tänkespråk, som, rätt uppfattadt, synes mig vara ganska ädelt: Noblesse oblige?. Vi, min bäste Hugh, äro i den samhällsställniog, att vi böra gifva ett exempel ei blott af godt uppförande,utenn af ett uppförande, som inte framkallar den minsta misstanke om orätt. Våra nöjen måste vika för uppfyllande af våra pligter. Du fattar säkert hvad Jag vill säga... Ja, min göda tant, men...