Aftonbladet – 16 juni 1871, sida 3

a BLANDADE AMN! Brandmirken. Eno Paristidning meddelar den föga troliga pyheten, att man i Paris upptäckt en stor mängd brandmärken,, bvilke kommunen låtit fabricera, för att anvisning skulle kunna i hast gifvas på de byggnader, som skulle nedbrännas. Dessa märken bestodo af små lappar bestrukna med gummi, så att de kunde påklistras, och de voro i kanten försedda med inskriften B. P. B. (bon pour bräåler); i midten var en bacchautinnas hufvud. Mörket klistrades på öfverenskompa ställen å de bus, som kommunens ledare ville låta gå upp i lågor. — Ett miniatyrfartyg, benärondt City of Ragusa, om 24, ton3 drögiighet, har redan gjort er resa öfver Oceanen och företog den 22 Maj sin andra färd från Newyork till Liverpool. Besättningen på den lilla farkosten bestär af två våghalsiga fjömän och en bund. .— Pedagogiskt. Apropoa af den brännande frågan om gie neue Eiziebuog nach Fröbels Metbode vill jag — söger Erik Bögh i Folkets Avis — förtälja en liten anekdot om en gammel skolman, som på en gång var en ifrig blomsterälskare och bepröfvad barnavän. Jag menar den bedersmannen Anders Stepbarsen. Han nppoffrade all ein tid och all sin kraft på att anlägga och omhulkda barnträdgården på Holsteineminde, der så många plantor, hvilka varit i fara att blifva maskstungna eller qväfda af ogräs, fuvnit vård och åter bragts att växa till och frodas; det hade vavit onödigt att förtiga hans namn; ty enhvar som varit bekant med honom skulle geosst igenkänna bonom på hans egendovcliga sätt att uttrycka sig, hvarvid han ofta framställde klara, slivarliga tanker uvder öfverdrifn2, skämtsamma bilder. En lärd ung skolman, som kommit för att bese hans institvt och icke var i stånd att få fatt i det system, hvarefter allt var ordnadt, frågade bonon: slutligen, efter hvilken metod han gick till väga vid undervisningen. Den gamle såg en stund tyst på vår unge pe dagog med sitt på en gång skälmska och obeskrifligt godmodiga emåleende och svarade derpå pefter den ometodiska! Det är den emda, som pas sar för sila elevers. Den unge mannen, som hade läst en massa pe dagogik, didaktik cch metodik, var i förlägeobet. Han ville icke gerna röja sin obekantskap med en möjligtvis autoriserad metod, som ban icke hade hört oratalag, och åtnöjde sig derföre med att i sitt bryderi gifva till gensvar: Jaså! — den ometodiska. Han var uppenbarligen icke hemma i saken och derför fick ban höra följande lilla föreläsning: Ser ni: när man viil lära barn att oå, så har man två metoder. Den ena är att sätta dem ien gångstol; men der kunnå de i hvarje fall blifva vindbenta. Den andra är att släpa dem i ledband, men dervid kunna de få bröstet inklämdt. Efter begge metoderna kunna de emellertid lära sig att gå, och folk, som, häller på endera ef dessa toder, påstår att den är den enda riktiga, Men nu gifres det ett tredje sött, enligt hviket man kan få barn till att gå utan att lära dem det. Det är att låta dem krypa på alla fyrs, tills de äro nog starka att resa sig och gå på två: Det må så vara, att de barn, soma börja att gå på detta sätt, komma Jitet senare på benon än de, söm det enligt en viss metod, men de stå bättre uvh vär de begyona utt sprioga, plöga de