Aftonbladet – 15 juni 1871, sida 3

sig började fyias af rök, ochi stället för fotsteg af sina följeslagare hörde han olycksbådande skrik utsnför. Men nästa sekund trängde till hans öra ett ännu hemskare ljud. Det varliksom heia byggnaden hade fattats af en hörbar rysning — en rysniog, som trävgde honom sjelf genom märg och ben. Han vpplytte licken; ett förfärande tecken af hvad som komma skulle, visade sig för hans ögon. Hvalfvet hade remnat på flera ställen och gnistor regnade ned; en eldslåga, som med hvart slag af hans puls blef större, hade brutit sig en väg uppevid karnischen och svängde och krökte sig som en orm allt närmare och närmare borom. Eldens brusande ljud och nedstörtandet af takbjelkarne var nu det enda han hörde. Hela den öfriga verlden tycktes ha upphört tt finnas till, endast han och döden voro emnade qvar. Hvem kan beskrifva ångesten af då ett helt menniskolifs fasa koncentrerar sig i ett nda ögonblick? Han kunde ej ens kämpa ör eitt lif; trots bela sitt ovsnliga mått ef nergi, kunde kan icke göra någonting annat in att afvakta slutet och önska att det måtte komma snart. : Under tiden hade orkestern blifvit hunnen; le af dess medlemmar, som kunde fiona sina nstrumenter, skyndade bort med dem en anan väg, ty den, på hvilken deinkommit anågs ej längre möjlig att passera. Just då len unge vioispelare som hade anfört skaran rar färdig att taga sitt kära instrument, roade Barioa som var strax bredvid honom; Store Gud, hvar är Wardenl (Forts.)