Aftonbladet – 15 juni 1871, sida 3

lar på sitt folk att följa honom genom breschen sprepg han direkte in genom porten. Ett dylikt exempel manar ovilkorligt till efterföljd, och det var endast ett parafbans kamrater som stannade qvar ute — kanske voro dessas instrumenter redan i säkerhet. Men dessutom följde honom ettpar frivilliga, af hvilka Barton var den ena. Han hade kommit för att grundiigt vara med om hela tilldragelsen, och icke var han den man gom at sjelsbevarelsedrift kunde athålles att se allt hvad som var sevärdt. Men der faons ännu en, som utan att ha någon egendom att rädda och utan att vara nyfiken, hade blifvit indragen med alla öfriga genom porten. Mark Warden, hvars arm änen qvarhölls af Barton och som knuffades framåt af de bakomstående, befann sig nästa minut i trånga, krokiga passager, med eller mot sin vilja. Fruktan kände han ej, men skulle likväl hellre stannat utanför porten. Det är föga troligt att denne unge man skulle vågat sitt lif för att rädda en annans; så mycket mindre då för att tillfredsställa en tom nyfikenhet eller för att skaffa en violin ar det brinnande hueet. Utan att således alls dela de öfrigas hänförelse, stannade han efter dem, så fort det var honom möjligt att slita sig lös, och befenn sig nästa sekund allena i en labyrint af ångar och passager. Så hastigt hade han blifvit förd dit, att han ej utan vägvisare kunde komma ut igen; derföre beslöt han att jognt invänta de andras återkomst, öfvertygad som han var, att han vid ett försök till räddning på egen band, blott så mycket säkrare skulle förvilla sig. Huro länge ban väntade, visste han icke sjelf; troligtvis en mycket kortare tid än han elf förmodade. en gån; han af rskrätckelse, ty korrtdören dr an beten