Aftonbladet – 15 juni 1871, sida 3

underrättelse snart spred sig att teaterhuse sedan rågra timmar var tomt på mennisko och således begäret efter gräsligheter, dette karakteristiska drag hos hopen vid dylike tillfällen, icke skulle bli tillfredsstäldt. Men nästa minut tycktes det liksom öde ämnade skänka mera än hvad det hade lofvat och gifva äskådarne ett verkligt sorgespel ofter skådespelets slut. Om äfven inga menniskolif voro i omedel. bar fara, innehöll likväl det brinnande buse mycket för hvars räddning en och annan ansåg det vara skäl att våga sitt lif, Allde. les bredvid den port, som ledde till scener och midtför hvilken Barton och Mark tagi riats, hade efter hand, jemte andra, gamjat sig olyckliga medlemmar af orkestern hvilka sågo det enda medel de egde till sit uppehälle förtäras af lågorna, ty för en fatti olinist eller fagottblåsare är förlusten a ns instrument liktydig med åtminstone er temporär roin. Hved var dock att göra! Hvem kunde vilja störta sig in i detta Phle. geton ? Oförmodadi kände sig dock Barton, trot: sina breda skuldror, knuffad åt sidan oct eåg, Gå han vände sig ditåt, en ung man hvilken liksom han bade benat sig väg, min dre likväl SR herkulisk kraft än genom energi och liflighet. Då den pykomne bunnit till porten steg ban upp på trappan och såg sig hastigt omkrivg. Minz herrar! sade han med stark brytning, men med klar och ren stämma, vi förlora tid. Det är endast fem minuter sedar branden började och möjligen äro våra instrumenter årnu oskadade. Um fem minuter skols vi ha dem; jag skall åtmingone hs mitt, Suives motln Och med minen af en Härförare, som kal