Aftonbladet – 15 juni 1871, sida 3

som i dylika fail drifver folkmassan, befunno de sig svart midtför en sf Londons teatrar i full brand. Hvar och en, hvilken som Barton hade skyndat dit för att bevittna ett grannt skådespel, måste känna sig rätt belåten. Öfver hela sträckan af hus, af hvilka teatern var ett, höjde sig en bred, obruten låga, lik en spegel af eld. Himlen, som fortfarande var klar, gömdes i ett skarpt rödt skimmer, outhärdligare för ögat än till och med det solljas som om sommaren trängde red till dessa dystra gator. Det var med ett ord en af de storartade eldsvådor, som äro de praktfullaete skådespel stora städer ha att bjuda på. Vid denna brand hade några få minuter varit nog, för att lågorna skulle taga öfverhand; folkhopen som hastigt hade skockat sig omkring det brinnande huset, kunde ingenting göra — ingenting annat än att overksamt beundra det mäktiga elementots reseri. I den exalterade stämning Bartoa befarn sig, drog han Werden med sig ända intill brandstället. Den väg de kommo var eno smal gata, längs dea sidan af teatern der uppgångsrae befonnaos till galleriet och sjelfva scezen. Som der inga fönster funnos, genora hvilka lågorna lyste, sägo de blott en svart massa och derofven det starka eldskenet. Faran var ganska stor i fall murarce stör tade utåt, och troligen var detta skälet hvarför, enligt folkmassans vanliga lust, trängseln just här var störst. Bartons breda axler, tillika med hans kompletta likgiltighet för andras välbefinnande, liksom för alla oqvädingsord, hvilka han (i parantes sagdt) ätergaf i dubbelt mått, banade snart en väg för bonom och hen följeslsgare, och de stannade några minuter, likeom aila andra tyst betraktande skådespelet. cklistsis konde äskådärnes förnöjelse ej blifva ändig, emedan