många pikanta underrättelser. Denne ma: känner förhållandena mycket noga, och han underrättelser ha mestadels bekräftat sig Enligt ett den 1 Juni dateradt bref frå denne korrespondent, hvilket är en icke lite negel i ögat på jesuiterna, hyser man i Va tikanen på grund af bestämda underrättelse stora farhågor för en tillämnad offoch defensivallians mellan Italien och Tyskland til skydd för båda ländernas nationella enhet Påfven sjelf uttrycker sig alltid på det moderataste sätt om Döllinger, erkänner mannens vetenskapliga och sedliga värde och uttalar det hoppet, att denze snart skall återvända i den sanva kyrkans sköte. Utan jesuiterna skulle hela saken ha blifvit behandlad på ett mycket fogligare sätt. Slutligen erfara vi orsaken till den underbara öfverensstämmelsen i adresserna från de katolska deputationer, hvilka kommo till Rom från olika delar af verlden. Om alla dessa adresser bära den monotona prägeln af ett oförgonligt hat mot Italien och en fanatisk hänföre!se för påfvens verldeliga makt, så kommer detta deraf, att de fabricerats i två framstående jesuitiska publicisters — pater Cuarcis och rmonsignore Nardis — verkstad. Men det präktigaste af alltsammans är, att dessa båda skriftställare icke tro ett ord af det de skrifva. Pater Curci är en man med godt hufvud, hvilken tillräckligt ådagalagt sin verkliga åsigt i broschyren La Cadata di Roma, och monsignore Nardi är en uppenbar skeptiker, hvilkens privatlif föga öfverensstämmer med hans andliga stånd. Från London berättas följande historia, hvilken låter oss kasta en blick bakom kulisserna i det engeiska parlamentslifvet: Det är bekant att partierna i underhuset, för att göra sig qvitt en besvärlig talare eller debatt, icke sällan tillgripa ett medel, som på det engelskt parlamentariska språket betecknas med namnet count out och består deruti, att man genom talmannen låter förklara, att icke ett tillräckligt antal medlemmar äro närvarande. Och oaktadt endast fyrtio af husets sexhundra !cdamöter behöfva vara tilistädes för att bilda ett quorum, det vill säga en laggiltig session, händer dock ofta, då inga vigtigare frågor stå på dagordningen, och synnerligast mot slutet af sessionerna, att icke ens detta antal är närvarande, F, d. krigsministern John Packington, som nyigen varit utsatt för ett tvenne gånger upprepadt unt vut, framställde under sessionen den 8 Juni sina klagomål deröfver och framlade vid samma illfälle för underhuset en biljett, hvilken blifvit unnen på under-statssekreteraren Forsters plats och var affattad i följande ordalag: Vi skola tilltälla ett count out för Packiogton, som skall tala sfter er. Detta sir John Packingtons uppträdande gaf anedning till en liflig debatt såväl om det mer eller nindre moraliska i count-out-systemet, som om sir Johns handlingssätt att göra offentiigt bruk af ett lokument af enskild natur. Såväl krigsministern, om hrr Disraeli och Handy ansågo sig böra uppräda till försvar för sir John, som blef särdeles lia åtgången af hr Cardwell, men de kunde dock cke anföra något annat tili bars ursäkt, än att som viljetten saknade både underskrift och adress, ade ingen kunnat blifva skymfad genom det bruk an gjort af densamma. Hr Gladstone svarade ärå, att hederns lagar väl icke blifvit kränkta, nen att deras politiska trosförvandt otvifvelaktigt jort sig saker till ett mindre granolaga handliogsätt. Hrr Newdegate och C. Beatinck beskylåe egeringen att gynna count-out-systemet, en bekylning som redan förut blifvit framställd af br Jisraeli, hvilket föranledde hr Gladstone till afifvandet af det svar, att det endast vore regeingens pligt att vaka öfver att allt gioge lagligt 2 Äg, men att det öfriga blefve oppositionens Vid det mot sir J. Packington riktade count out oro endast tjuguåtta medlemmar närvarande, varibland nio ministrar och understatssekreterare. ppositionen deremot var endast representerad af yra medlemmar. En medlem, hr Collins, försvarade emellertid ount-out-systemet och uttryckte sitt ogillande öfer den brist på intresse, som underhusets medmmar lade i dagen genom sin frånvaro från sesonerna.