EARLES DENE.) Öfversättning från engelskan af Thora Hammarsköld. Han blef ofta afbroten, rcen ve dem, hvilka föranledde dessa afbrott! ty alit bvad de vunno för sitt besvär, var ett personligt anfall, från hvilket de helst skulle sett sig fritagna. Att döma af hans svårighet att börja, hade han troligen redan druckit för mycket, men icke förthy hade han falikowligt reds på hvad hvar och ex föregående talare yttrat och ej blott på deras meningar, utan äfven deras ord; ej blott på orden, utan sättet att uttala dem. Hans eget tal var iogalunda ett lysande specimen at klara bevisningar, men väl af sofismer, blixtrande qvickheter och sarkasmer — ja, ätven vältalighet, isyngerhet emot slatet. Likväl böra vi tillägga, att eburn visserligen endast få ar de tal som under aftonens lopp hållits, utmärkt sig för en fin och bildad ton, var bans företrädesvis späckadt med hänsyftningar och ordiekar som vi här icke skulle kunna citera, och hvilka emottogos med skrattsalvor, sädana ett dylikt auditorium egnar qvickheter som det till hälften blygs att åhöra. Då talaren slntat och åter satte sig ped, bade han lyckats skymfa både vänner och fiender och likväl applåderades han lifligt af dem båda. Hvar och en var retad, men på samma gång förtjust, emedan hvar och en annan äfvea bade blifvit illa åtgången. Seså! det kan man kaila ett tal som för) Be A.B M 110—115. 117, 119, 120, 124, 125 (A), 127—181, 132 och 135.