Aftonbladet – 13 juni 1871, sida 2

mål för allvarliga öfverläggningar med alla nders styrelser. Det är — säger La Temps anledning af denna del af cirkuläret — en fallande nödvändighet för regeringarne att und och botten studera dessa farliga förällanden, hvilka äro egendomliga för nuden och som kasta ett så förfärligt ljus öfer vårt (Frenkrikes) samhällstilistånd. Efter denna i största korthet sffattade repgörelse för cirkulärets hufvudpunkter, med ela vi derur följande, om sällskapet Interationale handlande utdrag: Den internationella arbetareföreningen är helt sst en af de farligaste, med hvilka regeringarne afva att sysselsätta sig. Tiden för dess första ldande är redan aflägsen. Vanligen förlägger an den till 1862 års verldsexposition. Jag tror ock att föreningen är ännu äldre. Det är nairligt och berättigadt, att arbetarne söka närma g hvarandra på associationens väg. De hafva nu fyratio är tänkt på den saken, och om deras nsträngningar motverkats af lagstiftning och domtolar, hafva de icke.desto mindre med ihärdiget fullföljt sin afsigt. Under de sista tio åren ar dock kretsen för deras verksamhet blifvit värkligen utvidgad och deras idter erhållit en arakter, öfver hvilken det må tillåtas att oroa . Såsom sjelfva benämningen på deras föreiog antyder, hafva grundläggarne af FInternaionale velat utplåna och gsammanblanda nationaiteterna i ett gemensamt högre intresse. I början kunde man tro denna tanke härflyta nsamt ur en känsla af solidaritet och ur böjelse ör freden. De officiella hendlingarne vederlägga fullkomigt detta antagande. ToInternationale är en haets och krigets förening. Det har till grundval teismen och kommunismen, till mål kapitalets örstöring och tillintetgörelsen af dem som ega ådart, till medel den råa styrkan hos det stora ntalet, hvilken skall krossa allt som söker att ätta sig till motvärn. Sådant är det program, som ledarre med cyvisk djerfbet framställt för sina anhängare. De iatva offentligen utvecklat det vid sina kongreser, infört det i sina tidningar. Ty, i sin egenskap af en makt, hafva de sina församlingar och sina organer, sina komiter i Tyskland, i Belsien, i England och i Schweiz. De hafva talrika anhängare i Österrike, Italien och Spanien. Likt stt vidsträckt frimureri omfattar deras samfund heia Europa. Hvad beträffar reglorna för deras sätt att HA till väga, hafva de alltför många gånger sjelfva angifvit dem, för att det skulle kunna anses erforderligt att utförligt ådagalägga, det desea reglor utgöra negationen af alla de principer, på hvilka sambället hvilar. Vi begära — säga de i sin officiella tidning för den 25 Mars 1859 — folkets direkta lagstiftning genom folket, afskaffande af den individuella arfsrätten för kapital och arbetsredskap, jordens förvandlande till gemensam egendom, sFörbundet förklarar sig ateistiskt — säger den generalkonse!j som i Juli 1869 konstituerade sig i London — det vill atskaffandet af de särskilda religiopsbekännelserna, vetenskapens sättande i stället för tron och den menskliga rättvisans i stället för den gudomliga, äktenskapets afikaffande... Det fordrar framförallt afskaffande af arfsrätten, på det i framtiden rjutandet måtte vara lika med hvars och ens proåuktion, och stt, i enlighet med det beslut, som fattades vid sista kongressen i Bruegel, jorden, arbetsredskapen, likasom allt annat kapital, måtte blifva hela samfundets gemensamma tillhörighet och icke kunna begagnas annat än af dem som arbeta, det vill säga af jordbrukande och industriella associationer, Sådanfär sarawanfattningen af PV Internationales läror, och det är för att tillintetgöra hvarje individuel verksamhet och egendom, för att krossa nationerna under oket af ett slags jernbårdt munkvälde, för att förvandla dem fill en ofantlig, ge nom kommunismen utarmad och förslöad hop — det är för att åstadkomma allt detta, som vilseförda eller vrångsinta menniskor förleda de okuns nige och slöpa med sig de alltför talrika anhängare, hvilka tro sig skola i återuppväckandet af dessa ekonomiska orimligheter finna njutningar utan arbete och tillfredsställandet af sina mest etraffvärda önekningar. Dessa äro i sjelfva verket do perspektiv, som de framhålla för de oerfarna menniekor, hvilka de vilja bedraga: Arbetare i hela verlden — heter det i en publikation af den 29 Januari 1870 — organiseren eder, om I viljen upphöra med att lida at öfveravsträngning och försakelser af alla slag. Genom den internationella arbetareföreringen skola ordningen, vetenskapen, rättvisan träda i stället för, ordningen, bristen på förutseende och godycket. För os3 — heter det på ett annat ställe — är den röda fanan symbolen af den allmänna menniskoxärleken: må våra fiender vara betänkta på att icke mot sig sjelfva förvandla den till en terrorismens fana. Iaför sådana citater är hvarje utläggning öfverflödig. Europa befinner sig gentemot ett systematiskt företörelsearbete, riktadt emot en hvar bland de nationer, af bvilka det består, och mot sjelfva de principer, på hvilka all civilisation hvilar. Efter att bafva sett Internationales koryfter vid makten, behöfver denna förening icke längre fråga sig hvad deras fredliga törsäkriogar betyda. Sista ordet i deras system kan icke vara något annat än en afskyvärd despotism, som skulle utöfvas af ett ringa antal chefer, de der sjeifve upphäft sig öfver en under kommunismens ok böja massa, som måste underkasta sig allt slags träldom, ända till den förhatligaste af alla, samvetets — som icxe mer skulle bafva hvarken hem eller egen mark, hvarken sparpenniog eller bön — som vore reducered till en otantlig verkstad, som låter sig ledas af fruktan, som vore tvungen att från sitt hjerta bortkasta all tanke på Gud och familjen. Detta är en allvarsam belägenhet. Den är sådan, att regeriogen ej får vara likgiltig för den. Regeringen skulle vara brottslig, om den efter de senaste tilldragelserna lugat åskådade upphäfvandet af alla de reglor, tom befästa folkens moralitet och välstånd. Jag uppmanar er derför, min herre, att med den allra största uppmärksamhet studera alla de fakta, som förknippas med Internationales utveckling, och att taga detta ämne till föremål för allvarliga öfserläggningar med regeringens officiella representanter. Jag fordrar at er i detta afseende de mest detaljerade underrättelser och anbefaller er den ytterligaste vaksamhet. Mot slutet af cirkuläret talar Jules Favre om utvägarne att skaffa bot för de olyckor, som öfvergått Frankrike. Det är icke — säger han — endast genom bestraffningar och tvång, som man skall aflägsna dem. Att ilagarno införa de strän åtgärder, som de sociala förhållandena göra nöd: vändiga, och utan svaghet tillämpa dessa lagar, detta är en ny sak, hvartill Frankrike måste bes sluta sig. Ett sådant steg är en sak, som gäller dess räddning. Men Frankrike skulle handla oklokt och brottsligt, om det icke samtidigt med kraft arbetade på hböjandet af den allmänna moralen genom en sund och kraftig uppfostran, genom en frisinnad ekonomisk styrelse, genom upplyst kärlek till rättvisan, genom enkelhet, hofsamhet och fribet. Denna uppgift — yttrar Favre vidare — är ofantligt stor, men den öfverstiger icke Frankrikes krafter. Om landet uppfattar dess storhet, så