Aftonbladet – 9 juni 1871, sida 2

efter det man noga underrättat sig om fångens antecedentia, lyckades. Om kommunens utrikesministers, Paschal Groussets häktande meddelar Figaro följande detaljer: Sedan fem eller sex dagar misstänkte man starkt, att Paschal Grousset, f. d. delegerad för utrikes ärendena, var gömd vid Rue Condorcet. För tre dagar sedan förbyttes denna misstanke nära nog till visshet. Man sade till och med i qvarteret, att han hvarje morgon frukosterade hos en demoiselle Hacard, till hvilken han sedan omkring sju år stod i ett förtroligt förhållande och som bor vid, Rue Condorcet JM 39. Lördagen kl. !, 2 e. m. infann sig således hr Duret, poliskommissarie, åtföljd af tvenne polisagenter och en låssmed i fjerde våningen af detta hus. Han hade blifvit underrättad att tvenne qvinnor bodde derstädes, men att den ena af dem nyss gått ut. Det var mademoiselle Hacard, som gått för att köpa några tidningar. Efter en ringning, på hvilken icke följde något svar, lät hr Duret bryta upp porten och fick strax se en qvinna som vände honom ryggen. Denna qvinna, som det tycktes försedd med rikt, svart hår eller rättare sagdt med en ofantlig högst upp i hufvudet fästad chignon, var klädd i tröja och svart kjortel. Ni är Paschal Grousset, ropade polistjenstemannen i det han grep denna qvinna vid armen och tvang henne att vända sig om. Grousset, ty det var verkligen han, försökte hvarken att neka eller att göra minsta motstånd. Han erkände sitt namn och förklarade sig vara vetenskapsman och medlem af kommunen. Derefter bad han att få återtaga sin manliga drägt. Detta beviljades honom, och undersökningen började genast. I början var Grousset fullkomligt lugn, skröt af att man aldrig lagt hand på hans papper och hoppades att det alltid skulle förblifva så. Men då man gifvit order att genomleta sängtaket blef han orolig och bleknade. Ni känner gömstället, utropade han. Man fick i sjelfva verket tag uti en ofantlig packa af dokumenter, hvilkas studium säkerligen skall blifva af stort intresse för historien om utrikesförhållandena under kommunen. Efter ett förberedande temligen summariskt förhör hos poliskommissarien skickades Grousset till mairiet i I:de arrondissementet. Han hade begärt tillåtelse att få röka en cigarr, en njutning som han varit beröfvad under den tid af omkring tio dagar han varit förklädd till qvinoa. Det var i sjelfva verket den 23 Maj man upphhörde att höra talas om horom, och man har all anledning att han alltifrån denna dag varit gömd hos mademoi selle Hacard. Mademoiselle Hacard är en vacker brunett om 24 år, med ett godt, distingueradt utseende. Hon syntes vara lifligt fåstad vid Grousset, med hvilken hon skulle gifta sig inom kort; hon har gjort allt för att rädda honom och ville gifva sitt lif för hans skuil. Ett af hennes bekymmer i går var att få veta om man fört bort honom gående till fots; hon fruktade för den långa vägen och för folkets raseri. I det senare afseendet var hennes fruktan ej öfverdrifven. Knappt hade Grousset anländt till mair.ns embetslokal förrän han blef igenkänd och genast mottagen med ropen: Död åt mördaren! Död åt mordbrännaren! Han skall gå till fots l En afdelning trupper fick order att följa åkdonet hvari han satt, men truppen förmådde ej tillbakahålla de anfallandes raseri: de försökte få tag i honom, de knöto näfvarne åt honom och ville slå honom. Flera gånger måste hr Duret stiga ut på vagnssteget tör att anhålla att folket skulle respektera hans fånge. Hafven tålamod,, sade han, rättvisa skall bli skipad, men min heder som tjensteman står i pant för att jag öfverlemnar Paschal Grousset lefvande i rättvisans händer. Man hörde i början med foglighet på honom, men snart började man ursinnigt ropa, och det är antagligt att rättvisa skulle ögonblickligen blifvit skipad, om eskorten ej mött general Pradier, som underrättade sig om anledningen till oväsendet. Han beordrade då alla officerare och soldater som han träffade på sin väg att biträda och härigenom erhölls en eskort, som var tillräcklig för att hålla folkmassan på afstånd. Kosan styrdes mot Industripalatset genom boulevarderne och Rue Royale. På det ställe, der stenoch grushopar lågo vid entråen till Faubourg S:t Honor, fördubblades hopens ursinne. Betrakta, usling, hvad du har gjort! Död åt mordbrännaren! Må man fusiljera honom på ruinerna af de hus han uppbrännt!. Denna folkbop är alldeles vild, yttrade Grousset. Man måste vara filosof, sade hr Duret; om man för fjorton dagar sedan häktat mig, så hade jag varit i ert ställe och ni i mitt — hvem vet om ni hade räddat mig undan folkets raseri Åkdonet gick långsamt framåt. Grousset kunde icke förstå, sade han, att man kunde förblanda honom med bilderstormarne i Louvren och Tuilerierna, honom litteratören, artisten. Efter en långvarig färd, ofta afbruten, gjorde eskorten slutligen sitt inträde i Industripalatset, sätet för den högsta militära polischefen, och derifrån forslades Paschal Grousset samma afton till Versailles.s Gendarmkåren i Paris lär nu komma att organiseras till samma styrka som under kej. sardömet, nemligen 6000 man. Dessutom skall der upprättas en säkerhetskår, det så kallade republikanska gardet, på 12,000 man, Det är äfven fråga om att anlägga fästen inuti Paris, för att hädanefter kunna genast undertrycka hvarje utbrytande insarrektion. Enligt fältpostbref från tyska armån utanför Paris har den icke blifvit alldeles oberörd af katastrofen i Paris. Till Nörnberger Correspondent skrifves nemligen: Tyvärr hafva våra trupper (1:a bajerska armåkåren) under de sista striderna mellan Versailless trupperna och insurgenterna lidit ytterligare några förluster, i det genom kulor från VerMMles-armöas förposter en man blifvit dödad sal och fyra sårade., — Enligt underrättelser från Åubervilliers (nordost om Paris) försökte några insurgenter att genombryta der upps stäldt manskap af preussiska gardet; rös perna besköto insurgenterna, hvilka vände tillbaka, men nu råkade ut för de anryckande Versailles-truppernas eld. En granat från de senare slog ned i närheten af de preussiska trupperna, hvarvid en officer blef särad. Bland åtskilliga af de preussiska trupperna som befinna sig i Frankrike, isynnerhet det äldre manskapet, har på senaste tiden visat sig betänkliga tecken till missnöje öfver den långa tid, hvari de måste vara i tjenstgöring, och i 19:de landwehr-regementet har till och med öppet myteri förekommit. De militära myndigheterna ha tillvägagått med den största stränghet mot de uppstudsige, ooh genom krigsrätts dom hafva 12 blifvit dömda att fusiljeras, 15 till lifstids tukthusstraff, 19 till lifstids fästningsstraff och ett större antal till fästningsstraff i 5, 10, 15 ända till 20 år.