Aftonbladet – 8 juni 1871, sida 3

för vitterhet och konst. Frih, H. efterlemnar tvenne söner och en dotter i sitt giftermål med friherrinnan Lovisa Johanna Ridderstolpe död 1858. Frib. Hamilton slöt sig i sina ungdoresår Imed stor tillgifvenhet till tvenne märkliga stadentzamrater. Den ene var skalden K. l Aug. Nicander, den andre kronprinsen Oscar. icanders vän var och förblef en varm vän .Jaf poesien och de sköna konsterna. Hos Hugo Hamilton på Boo ansåg sig Nicander Jalltid ha ett hem, der han under iifvets vidrigheter kunde räkna på den mest hävgifna J vänskap. Flere af Nicanders dikter bära vitne om detta förhållande och bland annat bar han tecknat Hugo Hamiltons personlighet i dessa rader, skrifca 1830: Med mod och kraft och fröjd igerom lifvet Af hoppets blommor krönt, en yngling gick. Uppå hans kind stod helsans löfte skrifvet, Och öppen som hans hjerta var hans blick. Hans tinning sågs Parnassens lager smycka, Och konstens rosor pryda honom än. Hans värde blott var moder till hans lycka Och vänner fick han, sjelf en trofast vän. Det intima förhållandet till kronprinsen Uscar förda Hamilton in på bofmannabanan. Han blef tjenstgörande kammarherre hos kronprinsen redan 1825 och bevarade alltid en orubblig tillgifvenhet för fursten cch ändå mera för den ädla menniskan Oscar, till hvars minne han 1860 vid Boo uppreste en 50 fot hög bautasten af granit. Både såsom förste direktör vid kongl. teatern och generalgostdirektör utvecklade ban stort nit. Han var bland annat angelägen om att höja de sceniska artisternas sjelfkänsla och sociala ställning och mottog svjetterna såsom gäster isitt hus. Sin teaterverksamhet har han sjelf tecknat på följande sätt: Han gjorda det då till sitt mål i främsta rommet ati söka återväcka till nytt lif den svenska dramatiken, som af brist på uppmuntran länge slu urat, och dernäst att genom sträng sparsamhet undvika teaterns skuldsättande samt derjemta någon käcnbarare förlust för lottegarne, bland hvilka han sjelf var en, Han var också nog lycklig a:tsnurt få emotteaga älskilliga mer eller mindre lyckede dramatiska arbetea oci ansåg sig icke böra tiillbakavisa äfven d2 mindgre iulländade, blott de röjda rågon tala g, såsom enda söttet att uppmu. tra författarne att åstadkomma något bättre. Emellertid uppsattes då och gåfvos ed framgång stycken af Börjesson, Blanche, Joiin, Dahlgren, Ridderstad m. fl; klassiska arbeten af Shakespeare och andra stora författare gåfvos äfven; och då gerjemte vår ryktbara Jenny Lind flera gånger under denna tid besökte fädern:slandet och gaf öfverfulla hus åt teatern, jyckades det direktionen att uoder fyra år ej sku!dsätta teatern och derjorta i det ailra närmaste hilla lottegarne skadeslösa. Naturligtvis kunde dock ej, om detta mål skulle vinnas, den yttra lyx utvecklas, gom man se. dan sett, och personal:n måste nöja sig med måttliga inkomster. Såsom rolitiek personlighet har Hogo Hamilton un er en 40-årig riksdagsmannabsana gjort sig känd såsom fris noad och varm vän af politiskt framåtskridande. Med synnerlig värma arb-tads han tör representationsreformen samt de atora kulturfrågorna, för fängelsereform och mildrande af straffisgen samt för näringsfribet, libaralare tullegstiftnicg och förbättrad bränviuslag. Efter 1863 års riksdag blet han ordförande i den centra!komi6, som bildades för att gandet af det k. representa, till hvsrs förordande han äfåde soc författare. Under senara hälften af 1840 års riksdeg hade han af Carl Johan haft anbud attingå i statsrådet och öfvertega finansportföljen, men afböjde föriroendet. I hemmet, på det vackra och ståtliga Boo, delade han sin tid mellan sia familj och sköiandet at en vidlyftig ekonomi, utvecklande i slorartad skala at brossrörelsen, afskaffarde af stattorparesystem och bränvinsbränning, införsnde ar toritagniog och rationel skogshushållning, nyodlingar af mer än 2000 tonnland, byggnadsarbeten, jerob:nor 0.8. Vv. Men tid n räcke ändock till för studier, för en mängd kommunala värf, för skriftställeri och för kopst. Hens tafvelsamlirg är rik och ianehbåller saker at stort värdv. Sjelf kar an u:gifvit åtskilliga goda litografiska teckiogar: till Nicanders Runor, till Tegnörs Frithiof och Axel, ur Sveriges äldre historia, Gustaf II Adolf vid Lä zen m. m. Tidningen i den ort, der han hade sitt hemvist och varit så månvgfaliigt verksam, ger i afssende på honom det vicnesbörd, som af ingen jiives, att det var en välvillig, en ädel och god man och medborgare, som väl förvaltade sina rika pund. När en sådan cör, bar omnejden so7g