Aftonbladet – 8 juni 1871, sida 3

Ack, Marie, gado Angelique efter en kort tystnad; jag ville önska ait jag vors en man. Hvarför det? Emedan jag då kunde få gifta mig med ig. Men Marie log inte. Hon sade blott ett ord som iör en annan icke skulle betydt någonting, men som för kenne var en ovenlig yttriog af missnöje: Jag vet att du icke menar ett enda ord, ac hvad du säger Naturligtvis inte — hvem gör det? Men i alla fall ville jig ba dig till min bustru, Marie, Männerna äro såtsnsa narrar! Se så; låt 085 nu inte tvista med hvarandra. Jag kärner nig synnerligen higad för en proimepad.n De gjorda sig således i ordning för att gå ot. Angelique vid ett särdeles godt Jynne, Marie nägot eorgser; hved henves knsin hade ytirat, gjorde henno rn n bestört. Och hiv: man icke tro, att henpres rdast hade sin grund i hennes vsi kon tyckte, hjertlösa sätt att yttra sig in troloivade. Detta var en sak som hon, helt enkelt, icke försted och ehurn det ljöd pinsamt för hennes öron, jöll det henre icks in att bestrida, att det pick så till i varlden. Den djupare af henne sjelt j klart insedda grunden till förstämning var, stt hon blifvit besviken i sin förväntan om Mark Wardev. Sjelf fattade hov, som sagt, ej att det så förhöll sig. Hon var, tvärtom, stolt öfver hans framgång, över hans skenbara vänskap till Lester, öfver hans vunna fördelaktiga utseerde och säit och äfven att hennes tro vå hans öiveriägsenhet, blifvit bed. Men bskom denna lätt förklarliga de sig en ening om brist eiler förerklig sympati. Om vi sade att det bref Angelique emot