Aftonbladet – 8 juni 1871, sida 2

tan aning om att man i sjelfva verket förfalskar istorien, vissa personligheter till halfgudar för att edan falla ner och i dem tillbedja sig sjelf. Ehuru i äro öfvertygade om att det lugna finska folket indre än något annat har fallenhet för denna lags afgudadyrkan och dermed sammanhängande alska uppfattning af sin historia, måste vi liltväl rkänna att likartade förvillelser äfven anträffas 08 oss. Till dessa räkna vi bland annat åsigten m att den finska hären genom sin ådagalagda itomordentliga tapperhet skulle till den grad imonerat på kejsar Alexander I, att han tillöljd häraf beslöt att upphöja det finska folket land nationernas antal. Vi vilja icke bestrida nöjligheten af att finnarnes tappra försvar och rubbliga trohet mot sin lagliga öfverhet kunnat itterligare befästa denne monark i hans beslut, att åta det finska folket bilehålla sin gamla författing och skänka det dess nuvarande atitonofiia tällning, men hvar och en, som känner Rysslands historia, vet tillika huru obetydlig uppmärksamhet från rysk sida egnades detta krig och huru zejsar Alexanders beslut i afseende å Finlands tällning bufvudsakligen och framför allt berodde vf hans dåvarande sionesriktning, under hvilken han nästan sagdt sökte efter tillfälle att få förrerkliga de liberala politiska id6er, som då beherrskade honom. Likaså tro vi, att detta krig i let egentliga folkets och isynnerhet det rent fina folkets minne alldeles icke intager den plats, vartill det i den svenska bildande klassens medvetande blifvit höjdt genom våra poeters och historieskrifvares skildringar., Det lärer icke undfalla våra läsare med hvilket hån författaren här yttrar sig om Ranebergs sånger — det finska folkets nationalskatt — och buru ban söker försåtligen uppställa en skilnad mellan det rent finska folkets, uppfattniog af landets nationella minnen och intressen och den svenska bildade klaseens. Man skulle emeilertid illa känna den rysk-finska censurens skaplynnd; om man föreställde sig, att nägot offentligt bemötande af detta hån och dessa försrängningar skulle få ega rum. Med knapp nöd tilläts det Helsingfors Dogblad, att, på samma gäng tidningen reproducerade större delen af det officiella bladets artikel, få beledsaga densamma med några inledningsord, i hvilka det böfverlemnades åt finska bjertan och Runebergs landsmän, att uppskatta den uppfattping eom gjort sig gällande i det officiella bladet af frågan om eanskaffande af en enkel vård på en af samtida och af efterverldens miane uppbaren ädel och tapper flask Irigares graf. Hualtvadstadsbladet hade å sin sida infört några korta ansärkniog:r om oriktiga faktiska uppgifter, be gande dem med er liten snärt ät det o:ficiella bladet, men alltsammans förvägrades sf censuren att passera. Äfven tidningarne Vikingen och Uusi S500metar måsta ur sing upplagor borttaga rågra ord, i hvilka de angripit artikelo. Allt bemötande från den öfriga pressens sida afutfallet var sålunda otvetydigt afskuret, ett förfaringssätt, com föröfrigt aldeles icke är nytt; ty redan under en lävgee tid har det visat sig, att polemik mot artiklar i Finlands Allm. Tidning ständigt föranledt inåragningar. Synnerligast var detta fallet i början af detta år med anledning af den då å bane bragta värnepligtstrågan. Gifvet är, att den tystnad, till hvilken den öfriga pressen sålunda tvangs, endast ökade den förbittring i sionena, hvilken framkallats af F. A. T:s uppträdande. Under inflytandet af denna sinnesstämning lära i slutet af veckan från den 8 till den 15 April ha hållits två sammankomster, till största delen af studenter, men äfven af andra deltagare, för att taga i öfvervägande huru man skulle gifva sin harm luft, och lärer man dervid ansett, at just ingen annan utväg stod öppen, än att anställa en s. k. kattserenad, för Finlands Allm. Tidn:s redaktör, professor Nordqvist, hvilken serenad äfven på aftocen d 15 Aprilutfördes. Det har förut blifvit i vårt blad omtaladt, att uppträdet icke stannade vid den för uttryckandet af ovilja och ogillande afsedda kattmusiken, utan att, säsoma det heter i Finlands Allm. Tidnings egen beskrilniog på tilldrageisen, man öfvergick from sounds to things, i det man, enligt uppgiften i samma källa, kastade lergökar och hvisselpipor åt sida och grep till gatstenarne. En korrespondent från Helsingfors till ryska tidningen Goios berättar dock, sanningsenligt, att kattserenaden tog sia stormiga och förstörande karakter i avledning ar hr Nordqvists opassande bravad. Vid liga serenadei, säger korrespoadenten, vär här brutligt att d2 personer, för hvilka serenaden gitves, infiona sig till ett af två ljus upplyst fönster samt bugs sig till tecken af tacksam. het: detsamma skall hr Nordqvist ock hafva gjort och... lergökarne flögo mot fönstren. Denne hr Nordqvist, om hvilken här är fråga, är professor i ryska språket och litteraturen, och säges vara en ganska intelligent person, inea han hade redan innan han bief redaktör för Finlands Allm, Tida. väckt anstöt genom ett litterärt föredrag under nödären rörande Polen, och i hvilket har tillät sig ytterst häftiga utfall mot detta land och rörelserna dorstädes. Don nu ifrågavarande artikeln om Malmska iosarmliogarne försäkras af nägra icke vara författad at Nordqvist sjelf itan i generalgavernörens kansli, i samråd med chefen tör senatens civilexpedition, senatorn I. H. Antell. Stilen anses dock omisegänneligen röja Nordqvists penna, om han än lelvis arbetat efter promemoria från de nämnda nållen. Härmed må duck förhålla sig hura som helst, så är skilaaden ganska ringa; ty hvarje fall har N. haft sin hand med i saken ch låtit artikeln gå i sitt namn, och mean inser otvifvelaktigr, att artikeln först varit inderstältd generalguvernören grefve Adierbergs sodkännande innan den publicerades. Syaerligen karakteristiskt för såväl Nordqviets om regeringens ställning till saken är det rttranda, som förekommer i den skrifvelse till an:lern, om hvilken vi längre frin skola tala, stt Nordqvist är oen person, hvars samhet Nlifvit af styrelsen godkänd,. i Såsom bidrag till sjelfva charivarieta historia; örtjenar för öfrigt anföras, att anställarne! örst läto i det has N. bebodde, äf i