Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 3

Tjenatgöringsreglementets del 1 8 153 mom. 7 har följande lydelse: Regementschef eger med iakttagande af hvad ofvan stadgadt är, åt sine pmdörtydande bevilja permission inom regementets stånd, samt kan för de fall, som i mom. 3 bestämmas, bevilja dem ,högst 1 månads tjenstledighet äfven utom rege.mentet, men bör då genast derom till generalbefälbafvaren rapportera Uti det häri citerade mom. 3 stadgas: Kan den sökande styrka, att hans välfärd genom dröjsmål med permissionens perhällande äfventyras, må permission — — —— pbeviljas.. Då nu öfverpermitteringen skett i stor skala och för längre tider samt till spridda orter i riket, och ingalunda det fall som här förutsättes varit förbanden, samt ej heller någon mera vidsträckt permitteringsrätt, än den nu angifna, fannits medgifven, synes det vara så uppenbart att blotta öfverpermitteringen i och för sig varit lagstridig, att något misstag i detta afseende icke rimligtvis kunnat ega rum. I passevolanskontraktet 1 är regementets styrka bestäma; i8 2stadgas först, att under exercistiden skall regementets fulla styrka befipnas i tjenst; derefter tilllägges: under den öfriga tiden af året eger repgementet att permittera 238 man för kronans räkning — — — Skulle framdeles ett större, eller ;mindre antal manskap, än det här bestämda emelplan exercistiderna varda permitteradt, komma be;klädnpadsvilkoren att i förhållande dertill regleras. Häraf framgår ju tydligt att någon permitteringrrätt utöfver kronopermitteringen, den förstnämnda i tjenstgöringsreglementet tillåtna dock undantagen, icke blifvit medgifven; samt att, om en sådan framdeles medgifves, beklädnvadsvilkoren komme att i mån derefter minskas, hvaraf ju så tydligt följer att passevolansvinst genom öfverpermittering varit lagstridig, att något missförstånd i detta afseende ej var möjligt. I 8 4 stadgas: I den händelse K. M:t skulle för Dess och Rikets tjenst pröfva angeläget, att ben större styrka, än den bär bestämda, bör emelplan exercistiderna till tjeustgöring inställas, försgäkras battericheferna m. m Häri säges ju tydligt, att styrkan, som skall tjenstgöra mellan exercistiderna är bestärad, ty dessa orden den här bestämda, kunra omöjligen åsyfta någon annan styrka än skilnaden mellan regementets hela styrka stadgad i 1 och kronopermitteringens styrka stadgad i 2, emedan det före 4 ännu icke har varit fråga om någon annan till bestämd storlek uttryckt styrka, än regementets i sin helhet och kronopermitteringens; och gifves det således i detta hänseende icke något rum för missuppfattning. S 5 stadgar: Kommendanter och befälhaf;vare i de för regementet anviste fästningar och .garnisonsorter, åligger i öfverensstämmelse med dessa grunder gå inrätta och lämpa manskappets tjenstgöring att kommendering utöfver det nu föreskrifna tjensfgörande antalet icke utan K. M:ts särskilda tillstånd eller särdeles giltiga förekommande skäl och orsaker må ega rum m. m. För dessa orden: Det nu föreskrifna tjenstgörande antalet. gäller ssmma anmärkning, som för orden: sden här bestämda, i föregående 3 4. 6 lyder sålunda: Lön och spanmål få i all händelse icke utbetalas till vakanta eller permitsterade nummer, hvarvid brödmönstringsrullorna ;skola tjena till kontroll,. Men alldenstund brödmönstringsrullorna, enligt del 1 185 tjenstgöringslegrementet, endast få upptaga den närvarande styrkan, så är det ju alldeles omöjligt, att man skulle kunnat anse sig ha egt rätt till att uppbära lön och spanmål äfven för det öfverpermitterade manskapet. När således icke allenast blotta permitteringen af manskap, på sätt den skett, utan dertill särskildt uppbärande af lön och spanmål samt oafkortade passevolansmedel för detta manskap, varit stridande emot så tydliga stadganden, som de nu andragna, så-är det väl alldeles oantagligt, att svaranderna, hvilka icke allenast haft skyldighet att känna dessa stadganden, utan dertill varit allleies, nödtvungne att känsa dem, skulle kunnat anse sig hafva, i berörde hänseende, handlat laglikmäktigt. Men vore ännu rum för tvifvel häröfver, så skulle väl ända till och med sjelfva skuggan deraf försvinna, då äfven följande omstävdigheter tagas i betänkande: att man i tjenstehandlingar, såväl de som qgvar staunat vid regementet, som ock de, hvilka blifvit ogifna till armeförvaltningen (förut krigskollesium) städse upptagit äfven det öfverpermitterade manskapet, såsom i tjenst närvarande, oaktadt letta stått i den allra skarpaste strid med tjenstsöringsreglementet och passevolanskontraktet ; att så länge öfverpermitteringssystemet far stod, under den tiden hr generalmajoren och komnendören grefve Wachtmeister var regementschef, je i tjenstgöriogsreglemevtet anbefalda brödmönstringarne, som hufvudsakligen åsyfta att kon;collera det ej något underslef skall ega rum med vermittering af manskap, och som numera sedan fverpermitteriegen upphört förrättas, icke blifvit rerkstälda, att bemälde hr generalmajor underlåtit att, i genskap af regementschef, söka erhålla K. M:ts rädiga sanktion å pensionsfonden, oaktadt man västan öfverallt inom armån haft sig angeläget ut förekafta kungl. sanktion å dylika, i de flesta all jemförelsevis högst obetydliga fonder; att man, enligt ett allmänt gängse rykte, som orde blifva svårt att dementera, uti konkursboet fter en år 1859 afliden magasinsförvaltare vid tronomagasinet å Torsebro, icke bevakat ett derstädes upplagdt större parti spanrål, som tillfaliit vensionsfonden genom öfverpermittering; samt slutigen att en äldre officer vid regementet, innan denna wgifvelse egde rum, inför den i Corps-de-gardet. )å särskild kallelse, församlade officerskåren, der bland hrr öfverstelöjtnanten och riddaren Qveckeldt samt majoren och riddaren von Arbia tilltädesvoro, till varning för de yngre officerarne, ganska skarpa ordalag förklarade, att pensionsonden tillkommit på ett Jagstridigt sätt, utan ut denna förklaring hade anuan påföljd, då eller edan, än att förstbemälde officer, i stället för att slifva vederlagd, blef af ordföranden vid sammancomsten, på de nämnda hrr regementsofficerares nhållan, efter en kort diskussion öfver det ämre, an bringat å bane, deruti tvärt afbruten. Utom det att nu blifvit, såsom jag vågar anaga, till komplett vidence ådagalagdt, att svaanderna måste hafva varit fullt medvetna om, utt Ööfverpermitteringen varit laestridig, och såedes äfven derom, att de tjenstehandlingar, som ördöljt den varit oriktiga, framgår derjemte af let nu anförda, att den tradition angående denna vermittering, som från år 1835 fortplantats inom egementet, väsentligen inneburit, att man skulle mycket väl dölja densamma, synnerligast för förnän och regementet kontrollerande embetsverk. Att, såsom man andragit, ingen anmärkning ansående samma permittering blifvit gjord vid gereralmönstring, torde, då i betraktande tages. att lt manskapet då städse varit närvarande, nu vara ätt begripligt. Uppgiften åsyftar förmodligen att öra sannolikt, att hr generalmönsterherren, för vilken man liksom för öfrige förmän säger sig nafva icke dolt nämnde permittering, skulle om lenmsamma hyst samma åsigter; som svaranderna NNE RAR, SNR STAgtunten ERNA