Vandalismen i Haga. Aftonbladet för sistlidne torsdag innehöll en insänd artikel under ofvanstående rubrik, och med glädje äona vi dermed upptagen en sak, som länge legat oss på bjertat. Vi ha uppskjutit att yttra oss om den, dels under hopp, att någon gräns af sig sjelf skulle sättas för ett -ofog, som föröfvades under så godt som hela Stockholms ögon, dels ock ai obenägenhet för att, som det heter, väcka ond blod,,. Det kan emellertid ejlängro döljag eller förtigas: Haga park är sedan en ängre tid tillbaka föremål för en förstöring af så oerhörd cynism, att något dermed likartadt icke på länge varit synligt i värt på vandaler icke fattiga land. Den sköna parken, ett mästerstycke i den engelska parkanläggningskonsten, af den talangfulle F. M. Piper, har blifvit till det yttersta misshandlad; ställvis företer densamma utseende, som en på spekulatioc inköpt norrländsk bond: skog, der gemenheten fått rasa rätt hänsynslöst: må man ej försöka säga 0zxs att den blifvit gallrad. Refererenten har besökt platsen i sällskap med trenne af vårt lands skickligaste skogsmän och med dem granskat en mängd stubbar: de flesta af da nedhuggna träden ha varit kärnfriska, ha icke stått i vägen det eva för det andra, ha icke af någon skönhetsanledning behöft försvinna. Ett så oblygt tilltag af, vi veta icke hvilken, subaltern egennytta kan icke få lemnas onäpst. Det företaller oss som en förnärmelse mot ej allenast allmänheten, utan ock mot den höge konstvän, som visat sig så väl sentera den nordiska naturen, och hvars önskningar man tilltro: sig kunna gäcka derför att han valt ett annat lustslott till sin sommarbostad. Men den rätt, som framför andra här blifvit kränkt, är likväl den, som endast för räheten icke har helgd; de smås, de fattiges och arbetandes, hvilkas sommarvillor, hvilkas rekreationsresor, hvilkas brunnssejour Haga var; de sjukligas, de gamles rätt. Om något försonarde drag finnes i det tilltag, om hvilket vi talat, och om hvilket vi icke kunnat och till. och med icke velat tala med lugn, så är det sannerligen det mod, med hvilket man trotsat så mångas intressen, Det är klarligen icko endast träden, som fått sitta emellan på den vanvård, vi öfverklaga; med dem har försvunnit en hel liten fågelfauna, som fordom gjorde Haga så intressant för den lustvandrande naturvännen. För några få år sedan hörde man der t. ex, den gällsamt sköna sången sf Sylvia sibilatrix: denna fågel ha vi på senare tider icke kunnat upptäcka. BSjelfva göken, som