Aftonbladet – 31 maj 1871, sida 3

SR ET UTEEUEER SARAMULE VALS ULIUSBIEAS UEPIDALET HER skildt med vin. Bref från Frankrike, (Till Aftonbladet.) Versailles den 25 Maj. Från Saint-Clouds ruiner har jag sett Paris brinna. Det är omöjligt att med pennan återgifva tlintrycket af en sådan syn, ännu mindre möjligt att skildra känslorna hos den, hvilken trott detta franska folk om så mycket godt tjoch nu ser en del af detsamma öfverlemna -Isin egen hufvudstad åt lågorna endast tör Jatt denna del icke kunnat sätta sina önsk-ningar igenom. Det är visst sannt, att upproret i Paris får i mycket tillskrifvas utländskt inflytande, och man vet ju att det haft till ledare män af olika nationer samt kanske också till verkställare många utländingar, dräggen af jordeng befolkning; men det är dock fransmän, som lätit leda sig, det är fransmän, som deltagit i gräsligheteroa, som mördat sina generaler, förstört sin nations historiska minnes.I vårdar, plundrat enskilda medborgares egendom och som slutligen, till råga på allt, gjort hvad ingen nation förut någonsin gjort, sökt bränna upp sin egen hufvudstad, rikets stoltThet, föremålet för verldens beundran, brännt den ej för att hindra en utländsk eröfrares framsteg, utan ef bämnd för att oordningen ej längre fått vara vid styret, af elakhet, af lusel, lumpen, gräslig förstörelselusta. Det j hafva fransmän kunnat göra! Ju varmare och uppriktigare vän man varit till detta folk, desto ohyggligare könrner mån hela vidden af-den bräslighet, som härjat Paris. Man kan ej finna ord för att uttrycka sin afsky; man känner endast sorg, ej blott sor?, utan raseri, och man gräter af förtviflan. Det må ursäktas korrespondenten, att han på detts sätt låter känslorna taga öfverhand, äfven då ban skulle sätta sig ned och helt Ingnt berätta, men den, som uppietvat hvad han upplefvat under dessa två dagar, den 24 och den 25 Maj 1871, dagar, hvilka altid skola stå som en af de mörkaste fläckarre uti ej blott Frankrikes, utan menskligbetens historia, den han sacnerligen icke längrelugat kan berätta. Ända till i går kande man temligen kallblodigt följa händelsernas gävg. Sedandess har det vsrit omöjligt. Det första vi ha att görs, sade Thiers i går uti nationaiförsamlingen, denna församlings rorpligaete sammanträde, då landets representanter genom verkställande maktens chef erforo hela vidden af fäderneslandets olycka och fäderneslandets skam — det första vi ha att göra är att bibehålla vår kallblodighet. Väl om fransmän korna göra det och nödvändigt naturligtvis ätt regeringen gör det, men det är ej alla som kunna vara så kallblodiga. Thiers var det ej beller sjelt i går i tribunen. Hans rörelse hindrade horom flers gånger att fortsätta sitt tal. Ända till i går, sade jag, korde man temligen lugat följa utvecklingen af denna sorgliga historia, men då underrättelsen hitkom, att insurgenterna, da uslingarne, tändt eld på Taileriorra, på ejelfva Louvren, hvars ovärderliga konstskatter tillhöra Frankrike, men utgöra hela den bildade verldens glädje, frokten af seklers snille och andliga ansträngningar, att detta banditfölje, som sä länge vanbedrat jordens förgämsta städ samt ett af jordens förnämsta folk, brände allt hvad de kunde komma åt, obekymrade ej blott om de oskattbara monomenternas öde, utan äfven om tusentals medmenniskors lif, då vår det slät med lugnet Hos den äfven mest opartiske betraktare af tilldragelserna. Aldrig kan jag glömma mörgonen den 24 Maj 1873, då en af Frankrikes representanter esde till mig: vHvilken förskräcklig nyhet från Paris! De uslingarne ba satt eld på Täileriersabx.. Och då kätide vi Kkväl icke bela vidden af det gemenaste af alla brott, då hade jag ännu icke sett lågorna härja Paris i alla riktnivgar. : Jg begaf mig sä fort som möjligt till Saint Cloud för att från den höjd i parken, eom efter det numera förstörda tornet kallades Diogenes lykta, taga en öfversigt af det brinnande Paris. Degen förut hade jag varit iens i staden, hsde med G65bite coh 110:de regementena at linien nalkatz ända till Iadustripaiatset — man slogs som värst då på andra sidan detta palate.Jag vågade mig ej längre, det får jag erkänna, ty jag vet icke hvarför jag skulie utsätta mig för gravater, som regnade i trakten. Tillmin stora förvåning såg jag en vagn med två personer, förntom kusken, taga vägen uppåt ChanmpsEiysees och igenkände i den ena af dessa personer Sverives-Norges legationssekreteraro 1 Paris. Jag torde böra tillägga, att hr legstionsrekreteraren, oaktadt sin djerfva färd, lyckligt sterkommit bit till Verseilles. Jag var icke så djerf, utan återvände längs kilen, genomsiröfvade Auteuil och Passy, såg förödelsen i en del af företrämnde förstad, sög lik ännv här och der i gårdar och trädgårdär, säg hurn genisoldaterna arbetade med att undanrödja barrikaderna — det ver dock nåpra och fyrtio timmar sedan de första af regeringens trupper trängt in istaden — kom slutligen, teck vare en fransk kaptens björn ända fram till Trocadöro, hvarifrån jag kunde betrakta striden på Piace de la Concerde och hade den sorgen att se den röda fanan änno svaja på Tuilerioma, Det var först tio eiler tolf timmar derefter, som insurgent:roa satte eld på detta slott. En granat, em slog ned i Seine, vid Jensbryggan, töndar våra fötter, förmådde mig att ej längre gtanna på Trocaderohöjden. Många granar slogo ned der ännu den dagen, men det var en syn värd att skåda från den böjder, skall jeg säga, fastän jag nu icke ber hvarken tid eller lust att skildra den. Jag kom lyckligt tillbaka till Versailles den aftonen, i förgår, och det var i går jag begaf mig till S:t Cioud för att se Paris brinna Jeg har varit der äfven i dag och kommer just nu deriträn, sedan jeg ytterligare i går afton företagit en färd ät ett annat håll för att söderut från Paris tega en öfverblick af gräsligheten. Jag finner stt jag, dels af bristande tid, dels emedan jag för tillfället ej känner mig nog lugn att berätta hvad jag sett, måste till i morgon uppskjuta en utförligaro ekildring. Jag tror icke att Aftonbladets läsare skola förlora på detta uppskof. Så mycket miste jag dock tillägga, 44 Ämmn I Eltarmiddam bucnn dot ne mma nve