Aftonbladet – 27 maj 1871, sida 2

STOCKHOLM dos 27 Maj. — Ett nordvestligt europeiskt statstörbund. Vid åsynen af de gräsliga olyckor af alla lag, som följa med kriget, är det i sanning cke underligt, nit välmenande och menniskoänliga personer hos oss, liksom i alla andra änder, uppställa den frågan: är kriget då rerkligen ett nödvändigt ondt, och om så icke 7, buro skall det kunna förekommas?? Det r paturligt, att om man erkänner kriget rara ett ondt, ett abnormt förhållande, ett illstånd af farlig febersjuxdom, menniskovännen skall se sig om efter botemedel och oreservativer. Och det är alldeies otvifvelektigt, att den som kunde på ett tillfredsstäande och praktiskt sätt lösa den stora fråsan, huru maa skall kouna tillförlitligt förekomma och omöjliggöra krig, skulle förtjena utt prisas säsom en ar mensklighetens största välgörare, För ait finna botemedel mot en sjokdom, ir det icke nog att ge akt på dess symptover, man måste äfven och framförallt söka utgrunda dess orsaker. Hura kommer det ill, stt Europa, som efter 1815 under en hel mansålder lefde i fred och mnästsn förlorade minnet af hurn det går till i krig, sedermera åter kommit till ett tillstånd sf ständigt misstroende, under hvilket zetaterna fixera hvarandra på ett sätt, som om fråga vore om iadivider skalle betecknas såsom en ställning med laddad pistol och fingern på trycket? Mellan 1815 och 1848 kämpades visserligen tidtals på en eller annan punkt i Europas; kanonernas dunder lät höra sig i Greeklsnd, Polen öch Spanien. Men det var alldeles isolerade åskvädersbyar, som Jäto förnimma sig inom mindre, skarpt begränsade och till en del aflägsna landssträckor; man läste i tidniogarne om fäktningar i Attika och Tiessalienv, man erfor, huru Carlistos och Christinos meå omvexlande lycka bekämpade hvarandra på andra sidan Pyr nåsrna, men studerad2 beskrifningarne öfver 3. k. fältslag vid Weichssln och Bag; men man läste alit detta nästan med samma hufrodsakligen poetiska intresse, hvarmedmsn läser skildringar at striderna mellan Achsjer och Trojsner, mellan Greker och Perser. , Eoropa förblef lugnt och oroade sig icke. Askbyarne drogo förbi och det förblef vackert väder De gamla krigarne, hjeltaroe från krigsperioden, som bade varit med om att eröfra elier sedermera att beria Earopa, suckade öfrer den nya, vanslägtade generationen, som hade utbytt den ärorika lagern mot den auspråxslösa fredspalmen och som, utan sinne för slagfältens och fästoingsstornandets storartede hänföre!se, endast sådde och skörd rade och konsumerade, is N kraft och telang ntrota, nedirampa och tillintetgöra. Man såg på de garsla veteranerna nästan som på heroer från forntiden, man betraktads dem såsom de sista exemplaren af ett utdöende slägte, såiso.:r mastodonter och megalosaurer, som undgått den stora syndafioden i början sf århundradet. De verkliga krigarne bade förvandlats till antiqviteter och kriget batraktades kom ea anakronism Men numera, hvilken ofantig ändring! Hjeltarne från Napoleonstiden ba j blifvit förvandlade till dvärgar. Vid enjemförelse med nutidens fältslag och slegfält taga om skärmytshade kämpat med teonkar. och Nirnbergergevär. Vi ha gätt framåt i krigskovst samt i barbarisk och konsiderationslös krigföring. Kriget bar blifvit en verksam inter nationoel institotion och kanonen utgör skiljedomaren i högsta instansen uti alla folkrättsliga tvister. Orsaken till denna stora och bedröfliga förändring ligger deri, att den jemnvigt, som örat egde rum Jmellan de earopeiska staterna, nu är alldeles rabbad. Under perioden mellan 1815 och 1848 fanus dot ganska månvga tvistigheter och konflikter i Europa; det var ganska godt om krigsanledoingar; man tänkte mer äd ea gäng på krig och det fattades icke god vilja ait genom vapennakt lösa de differeaser, som icke tycktes tuoca lösas i godo. Hvad var dat då som höll tilibaka handen, sam redan hotacde var lagå på svärdiästet el m tvingada den att åter sticka svärdet idan, då det redan till hälften var blottad Det var öfvertygelsen, att ett krig emellan två stora europeiska stater skulla inucbära signalen till ett allmänt europeiskt krig. Så länga en helsosam fraktan för de andra folkens iaterventioa var verksam, uppräithölls jemvigten och derigenom freden. Man insåg allmänt nödvändigheten för Ea:osas folk att bevara denna jemnovigt, och så länge man var beredd att använda de nödiga medlen och göra de erforderliga uppoffriogarna för att bevara densamma, var fieden i vår verldsdel temligen betryggad. Af denna europeiska jemnvigt finnes snart sagdt ingenting mera qvar. Earopa består af två alldeles öfvermäktigs monarkier, Prenssen och Ryssland, som äro fallkomligt medvetas om sin öfsermakt och fallkomligt redo att af densamma göra allt det bruk och missbrok, som omständighaterna kunna föranleda; vidare af ett alldeles krossadt och desorganiseradt Frankrike, ett genom inre splittrivg svagt och till följ i af smärtsamma erfarenheter förskräckt Österrike, en hop smärre stater, utan allt samband med hvarandra och hänvisade på sjelfförsvaret, samt slutligen en incsalär makt, som synes vilja betrakia sig nästan son ett skepp i Oceanen, hvilket så Linge lifgmedlen räcka icke vill ha någonting att skaffa med fasta landet, dess sorger och eländen, Under dessa omständigheter reducerar Big frågan om förekommande at krig, till en fråga, huru man skall kanna undvika och göra det omöjligt, att de tvi örvermäktiga europeiska militärstaterna kunna göra brak al sin makt gent emot de svagare staterna och tvinga dem att mottaga befallningar feån Barlin och Petersburg. Vid frågan härom uppstår alltid tanken vå en europeisk skiljedomstol, på ett änt