Aftonbladet – 26 maj 1871, sida 3

sterrninerna blifvit borttagna och platsen der do stått planerad. Under det Warden åkto den korta vägen mellan Earles Dene och Densthorp, vandrade Lester lnognt framåt aliön, undrande hvad zom kunde vara anledningen till denna oväntade och ovälkomna kallelse af miss Clare, hans tant, som han elltid kallade henne, ehurn hon var hans kusin. Inom kort hade ban gått tvärs öfver gräsplanen, pssserat genom förstugan och kommit in i salongen, der miss Clare satt i en Jändstol och läste eller sof, man visste ej rätt hviiketdera. Ingenting är så svårt, eller rättare så omöjligt, som att säga om en person, att han eller hon är absolut ung eller gammal. Ungdom och älderdom äro högst relativa uttryck. Man kan icke säga att den som hunnit balivägs mellan femtio och gextio år har kommit till hög ålder och likväl såg miss Clare gammel ut samt var det således äfven, ty en ung qvinna, bom må räkna huru många år som holst, ser aldrig gammal ut. Hennez gestalt var hög och hade något befallande, ehuru bon icke höll sig fullkomligt rak. Hennes drag, ännu vackra, voro starkt markerade och hade, då de com zu voro i hvila, ett sorgset och strängt uttryck. Hennes mörka ögon voro matta, hennes hår alldeles grått. Hyn var ljus, men, hvad som för en sådan hy var ovanligt, den hade en dregoing i gult. Hennes drägt ver enkel men af dyrbart tyg och a? lavendelfärg. -Då hon reste sig upp för att helsa gin unga fräcde välkommen och räckte honom gin hvita, fina hand — det enda af en qvinna som bibehåller sin fägring trots sorger och år — gjorde hon det trefaldiga intrycket att hon var en qvinna som hade pröfrvat lifvet, som hade tänkt mycket och som var att frukta; Men detta -var ingalanda det enda hennes ut