Aftonbladet – 25 maj 1871, sida 2

plats på postvagnen, bade han åkt många immar och om hen försökt att sofva, hade hans slummer verit långt ifrån så uppfrisande och utan drömmar, som Lesters. Dessitom hade han den sednaste tiden öfveransträngt sig med studier, så att hans nerver cke voro i det bästa skick. Följden var, att ör hvar minut som hästarne förde horom värmare hans hem i Denethborp, kände sig hans sinne alitmera oroadt af de fantastiska ningar om olyckor, så vanliga för alla, som sfter en längre bortvaro återvända till sitt hem. Det gömmer sig inom de flesta af oss mn halfklar ide, att medan vi äro borta, nåsonting skall hafva kommit i olag, eller våra värmeste icke handlat med den försigtighet som då vi hafva dem under våra ögon; och vär ifver att komma hem och återse de våra, var ofta mindre sin grund i kärlek än i en rundlös troktan för att vi skola fiona värt us nedbrändt, vära barn i skarlakansfeber, fåra hustjenare försvunna jenste vårt borda ilfver, en packe bref väntande på svar och — elit efter olika kön — vår bustru enleerad, eller vår man röka cigarr i salongen. Visserligen hade nu Warden hvarken barr, ordsiifver eler korrespondens, men så kunde ans inbillningskratt ailtid finna andra plåoämnen i deras ställa. Dertll pinades ban t en annan föreställning, Han, som vid uniersitetet skördat sådan ära, som fått heersrummet vid examen och thy åttöjjande tipendium, skulle nu tvingas erkänna, att an icke kunde mäta Hugh Lester på fallt emnpgod fot — denne unge man som hen vid niversitetet sett så förnämt ned på, Waren hade belt naturligt inhemtat den vanga, men högst farliga förvillelsen att iotelektuel örverlägsenbet ger menppiskan rättig et att se andra öfver axeln. Men han skulle u erhålla sn första lexa härför. Vid hvert teg Bom förde bonom längre från Camridge ech npärmere Denetborp, bleknade ans Öfveriägsenhet öfver Lester mer och rer, medan deremot den sistvämnde fick lit mera anssende, såsom urftopure till arles Dene.g (Forts.)