Aftonbladet – 25 maj 1871, sida 2

om en lysanda framtid, af Earles Denes arftagare icke kunde förefalla af större vigt än visshketen om två eller trehundra pund om året; en rätt vacker summa, om man blott hehöfde räcka ut handan efter den, men för ingen del värd att hålla långt tal öfver. Nå — skall ej du äfven gratulera mig? frågade Lester. Werden tänkte inom sig att hans reskamrat hade många skäl att mottaga lyckönskningar, men han svarade blott: Det vill jag med nöje, om jag blott visste till hvad. Inte till att vara förlofvad? yttrade han småileende. Aha! du tror kanske att jag låtit fånga mig i staden? Nej, min bror; jag var dessa r siug, vill jag hoppas. Nej, jsg menade, r att jag sluppit igenom der borta i Cambridge. Du mins kauske att man vågade tio not ett på att namnet Lester icke skulle innas på listan bland dera som gåttigenom; nen jag ken väl förmoda att ni som läst på hedersrummet, icke bry er om sädant sm olik som vi. Nå, de tre åren derborta voro indå inte så oäfra, eller huru? Hin så glad ir jag i alla fell åt att de äro förbil Man röttner på längden vid att ständigt hålla på ned ett och detsamma. Hvad skulle ban väl sagt, ifall bans davar vid universitetet hade iörgått såsom Warlens? Dö skullie ban måhända hatt skäl till klagan, meb troligen skulle han då icke hafva yttrat nägon sådan. Hallsb!, utbrast han, häör äro vi ju nu rid Grayford. Git mig tömmarne, Tow; jag kell köra tör er ned till bron. Miss Clare kulle kanske inte gerna se om jag körde postvagnen ända fram till parkgrindarne., Kusken emnade honom tömimarne med en tillit som en säkerligen icke skulle skänkt den, på vars härkomst han ej varit viss. Så der 3, Tom — ru skola vi läta det gå raskt undan. Medan e fyra hästarne traivade raskt ramåt på den släta, goda vägen, styrda al logh Lesters skicklige band, föresjönk Woaren i tenkar och kalfvakra drömmar. Han ar trött af resan, ty redan innan han tog