Aftonbladet – 23 maj 1871, sida 2

på min son Mark... der kan man fiara et gammalt hufvod på unga exlar!, Men her misstog vig. Marks hufvod var tillfullo like ungt, som hsns axlar och derjemte uppfyld af alla slags vidunderliga dröramar. Eo rät: kärlek till stugier fanos ej hos honom, ocl menpviskors omdömen qvittade hozcom slideles detsamma. Hans anlag voro alldeles icke lysande, och att han gått framåt i sin läs ning var helt enkel: en följd af hans flit, sor åter var alideles stridande mot hans naturligs, böjelse. Detta omdöme skall måhända synes motsägande, men det var icke destomindre sant. en kreda, låga pannan, den kraftfullt biljade munnen voro säkra tecken att ynglingen, så ung hen var, kunde fatta en föresats — och hålla densamma. I likhet med de flesta, som naturen har ämnat att uträtta något i verlden, var Mark från barndomen en drömmare. Då han med sitt meiepö på axeln vandrade längs Grayl i m parken vid Eestles Dene, kände ittert missvöje med sin lott i lifvet. Han kunde icke afbälla sig från att söra en jemförelse mellan sig och den blifrande arftagaren till Earles Dene, com, knappt ika gawmel som Mark, redan var en lyckans bortskämde gunstlivg. Småningom och gradris gick det med honom, som med mången ausan yngling ar äncnu lägre börd och torftigare itsigter, — föresatsen att en gång bli mäktig ch rik blef en del af hans inre väsende ch utvecklade sig från ett dunkelt begär ill en fast och klar plan; alltifrån sitt fjoronde år bade han bestämdt den väg ban kulla gå, — ban ville bli jurist och gerom kuflig vilja och flit hade han nu tagit sitt örsta steg till det lockande målet. Men i likhet rsed de flesta drömmare, var Mark äfven sluten. Han gömde omsorgs