Aftonbladet – 19 maj 1871, sida 3

kan eke? Och med en vild munterbet började han sjunga: xQCa ira, Gå ira, Les aristocrsts å la lanternel Tyst! sade hsns kamrat, hvilken ehuro ban hade töreslsgit saken, var mindre brutal i Bitt sätt. Prat!, svarade Jules i det hen vände åkdonet och ej sparade hvarken hugg eller slag för att förmå mulåsnorna till att röra litet fortare på sig. Vi få lof att lära oss att vara goda montsgnarder — fördöme det packet! — Man mäste söka akta sitt skinn; och går det ej — skola vi dö tillika med medborgarinnan, så, må gå! Vi skola då gifva dem den gamla, ärliga Marssillsizen med fall hals. Ea klar rodcad spred sig för några ögonblick öfver den unga markisinnans bleka angigto. För första gången fylldes hennes ögon af tårar och efter en lång, sorgsen blick på den brusande bergströmmen, som redan låg bskom henne, blickade hon uppåt himmelen. Jag är rättvist straffad., hviskade hon sakta på engelska. Med en styrka som vitnade om hvilket välde den unga qvinnan kunde ha öfver sig sjelf, tillade hon, skulle jag ock derföre få dö, skall mina sista ord blifva Vive le Roi!s Men hon hade ansträngt sig mera än hvad hon kunde uthärda och med ett djopt andetag sjönk hon tillbaka, halft medvetslös. De båda männen ryckte på axlarne i det de sågo på hvarandra och vagnen skred under tystnad vidare.