Aftonbladet – 17 maj 1871, sida 3

Han böjde sig ned till Susanne, som tyst gret öfver det lilla barnet, och kysste henne på handen, tog derefter korgen 1sed stark arm och begaf sig åter ut i den mörka oetten, åtföljd af Loup, som tycktes föredrsaga sin herres sällskap, till och med framför den sköna elden på spisen. Vi lemna tillsvidare den raske bergsbon och hans anförtrodda skyddsling, för att återvända till de båda resande, hvars räddning syntes bero på Pierres skyndsamma återkomst. Sedan markisen hört Pierres rop på motsatta stranden, sedan hau förvissat sig om att hans sjuka hustru var så väl skyddad mot-kölden, som det lät sig göra; sedan han ytterligare kastat en blick på de stackars muläsaorna, satte han sig trött vid sidan af vägen, för att tåligt afvakta slutet på de tvenne timmarne. Det hade slutat snöa, vargarnes tjat bortdog i fjerren och allt var stilla och tyst, utom vattnets brus, som likt alla uthå!lande ljud snarare tycktes blanda sig med tystnaden än störa decsamma, Den täta dimman försvann efter hand och en biek viastermåne kastade ett förvillande jjus på snön och på klippan som hängde öfver ströms men. Naturen syntes åter ha sjunkit i hvila, och det var svårt för en person, så ytterligt trött till kropp och själ som markisen att ej följa exemplet. Kölden är i sig sjelf dess utom döfvande och markisen hade knappt sofvit något alls på flera dygn. Fantastiska, haltt vakande drömmar började dansa om i hans hjerna. Han varicke ängre en vilsekommen vandrare i Jarabergen; han befann sig i en trollverld — i det mest bedrägliga omräde 2f drömmernes land, da 32 omgifvande föremålen togo formen ai tiog och mo.-4L0F 803) Vi känna i det verkliga lifvet.