Aftonbladet – 17 maj 1871, sida 3

sinnig pöbel trängde till hans öron; ha släppte hennes hand. I samma ögonblick spratt han till, såg sij omkring och försökte sträcka ut sma leder som voro stelnade af köld. Han var åter Jurabergen. Kan jag ha drömt? sade han till sij sjelf. Besynnerligt, att jag kunde somn: här! Men det är inte möj!igt att det rop som jag hörde, var en dröm. Han lyssnade; ett par ögonblick var all tyst; i det nästa ljöd Pierres starka röst ned: ifrån, igenom strömmens brus: Ah! det är Pierre, som kommit åter, Gud ske lof! Han besvarade ropet. Nu var det brådtom att fästa tåget men till sin förskräckelee fann hao att drömmens ande hade lockat honom i förderf; den varma hand, som han släppt vid Pierres kallande rop var i verkligheten intet annat än det rep, på hvars bibehållande enligt all förmodan hennes lif berodde, som så hade upptagit hela hans dröm. Haru han sökte, blef det honom alltmera klart, att tåget hade halkat ned i strömmen. Pierre! ropade han så hårdt han förmådde. : Drag in tåget, nådig herre! Det har fallit ned. Hvad är att göra?, Sacre nom de Dieul!n Hvad skall jag göra? Tåget är borta. Jag har ändan deraf här. Stig ned på klippan. Kanhända att jag kan kasta opp det till er, nädig herre. Deita var lättare sagdt än gjordt. Markisen hade icke Pierres säkra tot, och äfven den sistnämnde kunde icke utan svårighet stiga ned ttah detta stöd. : Men det måste ske. Markisen mätte noggrannt distansen till den våta bergshällen med blicken oph halkade derefter så lång