Aftonbladet – 17 maj 1871, sida 3

Ung, som markisen i verkligheten var. tyckte han sig, som vanligt är i drömmen, vara ännu mycket yngre. Den snöhöljda marken, der han satt, förbyttes i en lysande matta; de omgifvande höjderna med sina kela trädgropper, drogo sig närmare intill hvarandra och blefvo väggarne i en salong fullsatta med praktfulla taflor; det bleka månijuset förbyttes i skenet från en mängd vexljus — flodens brus i sorlet af en liflig konversation. Det var som om en mäktig ande hade fört honom tillbaka till en förfloten tid och till en parisisk salong, hvars skönaste prydnad hon åter var, som i verkiigheten tycktes ligga döende på en halmkärfve bredvid honom. Han var hence uvära — han käade hennes friska andedrögt — han rörde vid en lock af hennes rika hår; men en isande tyngd på hans hjerta hindrade honom att kunna yttra ett ord, och han visste att det var så äfven med beune. Hastigt, och utan att de observerades af det omgifvande sällskeret, fattade han hennes hand, hvars ljufva värme genomträngde hela hans väsende, och ledde henne genom ändiösa korridorer, trappor upp och trappor ned, än ljusa, än mörka, tills de kommo in i ett stort, dystert, tomt rum. Här vilie han åter tala, men han förmådde det icke; hon tycktes likväl förstå honom, ty med sina sköna blickar hvilande på honom sade hon: Hvarför skulle jag det? Har jag ej fattat mitt beslut? Kom, låt oss gå hem. Älskade Anna, om da kommer med...n Han tyckte att hela hars lif berodde af om hon just i denna stand stannade hos honom, eller icke. Han lade venstra armen kriog hennes lif och höll fast hennes ena hand i sin högra, da skulle just svara honom, tyskte han, då det vilda skränet af ep mr