botar att blifva så långvarig som en bungersnöd, men hvilkens faeor skola blifva ännu större och förfärligare så länge hon räcker. Man anser iogalucda osannolikt, att en stor del af Paris skall blifva uppbränd eller sprängd i luften, och att invänarne, då de i sista ögonblicket undfly faran skola komma att sakna husrum och föda. Jag har talat om saken med dem, som hysa ett sådant bekymmer, och deras skäl förtjena åtminstone att tagas i allvarligt öfvervägande. Efter deras öfvertygelse kan det. alls icke vara fråga om en oblodig lösning af striden mellan Frankrike och Paris, om man än naturligtvis måste i det längsta fasthålla hoppet derom och göra hvad man kan derför; men man kan alls icke bygga derpå. Den franska regeringen är tast besluten att icke underhandla med inosurgenterna förr än denedlagt vapen, och det är icke den ringaste utsigt till, att de skola göra det förr än de med makt tviogas dertill. — Till och med om de fleste af dem vore villiga att göra det, hvilket men för öfrigt icke har något skäl att antaga, skulle detta likväl icke bjelpa, då de lagt sitt öde i händerna på ledare, som, hvilka goda eller dåliga egenskaper de än må ega, äro i besittoing af mod och en viss duglighet. Många af dem äro ämmande äfventyrare, som icke fråga efter, huru det går med Paris eller Frankrike, så länge de genom ett fortsatt motstånd kunne fortsätta sitt plundringssystem eller vinna ett ryktbart namn. Förutsätter man, att Paris icke skall falla utan svärdslag, måste men vänta en fruktansvärd strid, då man betänker den förbittring, som råder mellan de båda partierna. Insurgenterna äro i sjeliva verket för närvarande vilda nog, och deras vildhet är just af det slaget, som gör dem i utomordentlig grad skickliga att kämpa bakom ofantliga barrikader och derefter spränga dessa i luften från ett säkert ställe, så snart trupperna tagit dem. Barrikaderna ha emellertid för det mesta ett sådant läge, att de icke skola kunna sprängas i laften utan att många af husen i grannskapet med detsamma bliifva tillintetgjorda. Det finnes skäl att tro, att flare af dessa hus redan äro underminerade. Att så förhåller sig, förefaller mig ganska antagligt. Jag kan dock icke gå så långt som de, hvilka anse sannolikt, att en stor del af Paris skall blifva uppbränd och förvandlad till en hög af ruiner, innan upproret blifver öfverväldigadt; men jag måste medgifvs, att de ha bättre tillfällo än jag att känna ställningea. Till och med om lemningarne af ordningspartiet härstädes skulle gripa sig an och göra gamensam sak med trupperna och till och med om mänga af kommunens anhängare skulle bortkasta vapnen och gå hvar och en till sitt, skall det blifva folk nog öfrigt, som fortsätter en förtviflad strid. Om dessa män blott ett par dagar kunna fortsätta en sådan strid i Parig från barrikad till barrikad och från hus till hus, likasom det skedde i Neuilly, men nu natarligtvis i en långt större skala, och om man i Versailles vidhåller sin benägenhet att statuera ett exempel i Paris, så kunna tosentals oskyldiga blifva tvungna att lemna hus och hem och irra omkring hjelplösa för att söka föda och tak ötver hufvudet. Bäst vore om de allesammans lemnade Paris, men en sådan utvandring under en panisk skräck kunde medföra stora lidanden, om man icke i tid vidtagit åtgärder för att förebygga eller lindra dem. Detta är hvad man nu försöker göra, och en man har ställt sig i spetsen för detta företag, hvilkens långa erfarenhet och vidtberömda namn såsom filantrop utgöra en god garanti för att dessa sträfvanden skola lyckas. Hr Hevory Dunant, som haft den väsentligaste andelen i Gertvekonventionen och bildandet af de internationella komiteerna till sårades vård, har under de sista dagarne ifrigt arbetat på uppgörandet af en plan, genom hvilken man kan hjelpa dem, som i sista ögonblicket blifva . tvungne att lemna Paris. Hans plan har åtminstone den förtjensten att vara mycket enkel. Han föreslår, att man åt S:t Denis till, den enda punkt, der det kan blifva möjligt att undslippa från Paris, skall bilda ett stort läger, der flyktingarne åtminstone under ett dygn kunna finna skydd och föds; och från hvilket de, om da äro alltför många för att kunna förblifva samlade på en punkt utan fara för epidemier, kunna befordras till andra ställen. Deona plan kan naturligtvis icke bringas till utförande utan de preussiska auktoriteternas samtycke, ja bistånd; men Duanant befinner sig lyckligtvis i en sä neutral ställning och har ett sådant anseende som filantrop, att han kan underhandla med alla partier, och bans förslag bar också mött varma sympatier hos dem alla. Preussarne, franska regeringen och kommunen äro villiga att, såvidt det står i deras makt, låta honom förfoga öfver jernvägen till fördel för de flyktingar han tager i sitt skydd, och han hyser till och med något hopp om, att preussarne skola låna honom tält och baracker, Han har i Paris bildat en centralkomitå, som kallas Comit6 Internationale, bestå ende af några ansedda utländingar, hvilka ännu vistas i staden, och under densamma skola stå trenne Comites Auxiliaireso, den ena i Paris, den andra i Versailles och den tredje i Compiegne. Om Danants plan röner den framgång, den så väl förtjenar, ämnar han icke blott uppresa tält och baracker i S:t Denis, utan också på flere punkter mellan S:t Denis, Enghien och Compidgne. Virrvarret och osämjan inom insurgentlägret lära väl bli nationalregeringens bästa bundsförvandter vid upprorets bekämpande. I kommunens sammanträden hör man aldrig annat än klagomål och meningsstrider. På dess plenum den 7 dennes klagade man öfver, att kommunen lemnades i fullkomlig okunnighet om krigshändelserna. Vi ha på 8 dagar icke fått någon berättelse, sade Dereure, hvarpå ordföranden Eudes frågade: Kanske vi skola skioka två medlemmar till välfärdsutskottet för att inhemta underrär. telser? — Det är ej bättre deranp än vi — anmärkte eu ledamot — det Sar icke heller bekommit några rapporter. Följande dagen förnunmos sama klagomål i en debatt, som är så karakteristisk, att vi här återvilva en del deraf: Det finns en institution — utbrast medborgaren Jourde — hvilken är starkare än centralkomiten; det är kommunen, och kommunen måste veta att förskaffa sig aktning: derföre har hon