innehållet af det 1 Frankfurt den 2V dennes afslutna fredsfördraget med Frankrike. Dessa upplysningar gå mycket mer i detalj än de, som Thiers delgifvit den franska nationalförsamlingen, och bekräfta ingalunda de uppgifter om förmenta lindringar i fredspreliminärernas vilkor, som från flere håll förespeglats. Vi meddela här en del af Bismarcks långa tal, der han närmare redogör för fredsvilkorens beskaffenhet. Han yttrar derom: Jag trodde icke, att vi så hastigt skulle få en definitiv fred afsluten, emedan utom fastställandet af hufvudvilkoren dock vid ett sådant fredsslut alltid en mängd bisaker böra afgöras, hvilka, om icke ömsesidig god vilja och en oundgänglig nödvändighet på båda sidor äro för handen, icke kunna affärdas på veckor, ja understundom knappt på månader. erför skola också verkställighetsunderhandlingar ega rum, och är Frankfurt utsedt för desamma. Men i hufvudsaken är ett mera tillfredsställande och säkrare aftal ernådt. Betalningsterminerna ha blifvit förkortade och noggrannare bestämda. I stället för att den första betalningen hade bort ega rum först under loppet af detta år, skall den första hbalfva milliarden nu erläggas redan inom 30 dagar efter Paris underkastelse. Hvad de militära förhållandena beträffar, kunna vi hoppas, att striden i och kring Paris närmar sig sitt slut, och så snart regeringens trupper fått segern i sina händer — hvartill vi nu, sedan den definitiva freden är sluten, beredvilligt skola bidraga genom påskyndad frigifning af fångarne — så skall efter 30 dagar en första betalning af 500 millioner francs ega rum. Såsom betalningsmedel är det bestämdt, att endast klingande mynt eller säkra banknroter skola mottagas, eller ock vexar af första klassen, d. v. s. sådana, Bom äro så godt som reda penningar, och om de mot förmn icke skulle vara det, så drabbar förlusten i.ke oss. Den andra betalningen af 1000 millioner francs skall derpå ega rum under loppet af detta år — Da jag icke missminner mig innan den 1 Decemer. förpligtade att utrymma befästningarne vid Paris. Denna föreskrift var till min ledsnad ett nödvändigt försigtighetsmått emot de omhvälfningar, för hvilka de inre förbållandena ännu kunde blifva utsatta, om vi för tidigt droge oss tillbaka från hufvudstaden, och så tungt detta än må falla sig för oss, bar jag dock trott mig böra yrka derpå. Vidare skall den fjerde halfva milliarden varal betald till nästa 1 Maj, icke inom nästa års utgång. Beträffande de tre sista milliarderna förbli preliminärfredens föreskrifter gällande, d. v. 8. de skola vara till fullo erlagda innan den 1 Mars 1874, och för hvad gom tidigare inbetalas erhålles rabatt å de räntegodtgörelser, Frankrike åtagit I sig. Den franska regeringen hoppas kuona uppfylla dessa fredsvilkor inom den bestämda tiden. En annen ganska svår fråga var handelsförhållandena. Den franska regeringen tyckes vilja upphäfva det handelsfördrag, som vi ha slutit med densamma, och icke låta det hittills gällande fördraget åter träda i kraft. Hon är af den meningen, att de stegrade inkomster, hvilka hon behöfver, väsentligen skola befrämjas genom förhöjda tullar. Det är enligt min mening icke tjenligt att i det fredsfördrag, som vunnits genom vapnens framgång i kriget, upptaga handelsbestämmelser, hvilka skulle åläggas ett stort folks suveränitet under inskränkning af dess lagstiftningsrätt. Jag har också derför icke yrkat derpå och tror icke heller, att åtgärden varit praktisk. Isynnerhet har jag befarat, att en så stor kränkning af nationalkänslan skulle för tidigt störa freden. Jag har derför inskränkt mig att fordra, att vi på grundvalen af de mest gynnade nationer hädanefter skola ömsesidigt underhandla. Denna princip har i det väsentliga blifvit antagen. Man önskade, att detta icke skulle allmänt preciseras, för att icke omöjliggöra fördragen med de särskilda stater, som stå den franska republiken synnerligen nära och genom sin litenhet äro mindre betydande, såsom Monaco och Tunis. Den franska regeringen önskade detta förmodligen äfven derför, att andelsfördraget med Italien eger längre bestånd, än hon har för afsigt att vänta med sitt tullfördrag. Vi hafva derför bestämt, att de nationer, med hvilka vi såsom mest gynnade skola lika behandlas, inskränka sig till England, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike och Ryssland. Dernäst har gränsfrågan blifvit underkastad en ny diskussion, så tillvida som den stod öppen, nemligen att bestämma Belforts rayon. Enligt den stränga ordalydelsen i preliminärfreden voro vi berättigade att förstå under rayon hvad vårt officiella språkbruk derunder förstår. Vi ha öfverenskommit, att halfcirkeln af Belforts rayon skall bildas på ett afstånd af 4 till 5 kilometer. Derutöfver har emellertid ingen afträdelse skett. Men väl var det för oss önskvärdt att erhålla några kommuner vid norra gränsen vid Thionville, i hvilka uteslutande eller öfvervägande talas tyska. De franska ministrarne förklarade det för sig vara omöjligt att lemna sitt bifall till, att kommuner, som hittills varit franska, skulle upphöra att vara det. De voro väl beredda att antaga en ytterligare förändring af gränserna i denna riktning, men icke utan vederlag. Jag har derför föreslagit och det har antagits, att de öfverlemna detta ät den ratificerande församlingen, och jag har erbjudit ett visst distrikt vid Belfort i det fall, att å franska sidan de ifrågavarande tyska kommunerna skulle afträdas till oss. De öfriga vilkoren kunnen I, mine herrar, i korthet erfara genom de officiella meddelandena. Vi bafva funnit nödigt att för en bestämd summa inköpa de jernbanor, som i Elsass och Lothringen tillhöra östra jernvägsbolaget, då det icke är möjligt att lemna bolaget i besittning af dem, och vi eljest komma i det obehagliga läget att expropriera under förhållanden, som i fråga om värderingen skulle göra oss till på en gång domare och parter. Till ratifikationen genom H. M:t kejsaren och församlingen i Versailles är bestämd en frist af 10 dagar, alltså till den 10 Maj. Jag kan ej antaga, att denna uppgörelse skall tillfredsställa hvarje enskild personlig önskan, men detta är vid så stora afräkningar mellan tvenne folk öfver hufvud icke möjligt. Att skiljas vid gamla och sluta nya förbindelser är icke möjligt utan förlust och svårigheter; men jag tror, att vi dermed ernått hvad vi förnufiigtvis och efter traditionen af andra fredsslut kunde af Frankrike fordra. Vi ha, såvidt det i menskliga förhållanden öfverhufvud är möjligt, försäkrat våra gränser genom landafträdelse och krigsskadeersättning; ty att tilltvinga Ne vidare utsträckta säkerheter Hade för oss varit förknippadt med betydligt större kostnader och ansträngningar icke blott i penningar, utan i förlorad arbetskraft, som frånvaron af vår armå förorsakade landet. Jag har emellertid förtroende till, att det är franska regeringens afsigt att äfven utan sådan borgen fullgöra fördraget, och jag hyser den förhoppning, att krafterna sådant förmå samt att påståendet att skadeersättningens belopp vore högre, än att det kunde betalas, skall befinnas ogrundadt, då ju denna åsigt icke delas af franska finanskretsar och statsmän.. Under rubriken Paris förstöring innehåller Times en skrifvelse från Paris af den 10 från sin specielle korrespondent, hvaraf vi meddela följande: Min öfverskrift torde göra det intrycket, att den är beräknad på att göra uppseende, och jag tror icke heller, att jag för ett par dagar sedan skulle vågat begagna den, o2ktadt allt hvad jag sett och läst om barrikader, bomber, minor, torpedos, nitroglycerin och pikrat. Att Paris förstöriog är en möjlighet, för att begagna ett svagt uttryck, har jag emellertid fått praktiskt bevis 4 i den omständigheten, att ädla filäntroper, som alltid äro redo att offra tid och penningar för att minska sina medmenniskors lidanden, Först efter denna andra betalving äro vil: — OS AA nm mA m et AA AM RÖ DD FR OK PD I