Aftonbladet – 16 maj 1871, sida 3

svunnen, da man IlyCcKaUeSs på saädant satt cära folk. Från statsrådsbänken bade under gårdagen mot Anåra kammaren blifvit utkastad den beskyllningen, att desa pluralitet ville omintetgöra landtförsvaret och att den led brist på fosterlandskärlek. Historien gåfve dock ett helt annat vitnes börd om det svenska folket, mot hvars represeutänter dessa beskyllvingar blifvit utslungade. En talare hade framhållit Sven Dufva såsom ett mönster för soldater, derföre att han, när reträtt kommenderades, stod stilla. Skulle detta vara en dygd hos soldaten? Det kunde ju då likaväl hända, att han sprunge tillbaka, när anfall kommenderades. Tal. ville yrka bifall till utskottets förslag, dertill manad af kärlek till sitt fosterland. Er Tenger yrkade bifall till hr Kallstenii förslag. Hr Appeltofft önskade att frågan måtte uppskjutas till nästkommande riksdag, då det vore antagligt, att de olika meningarne till dess hunne stadga ra Frih. Gripenstedt: En föregående talare har ganska riktigt anmärkt, att frågan huruvida vårt örsvarsväsende för närvarande befinner sig i ett tillfredsställande skick, öfverallt och enhälligt vid folkmöten och andra tillfällen, der allmänna ärenden afbandlatg, blifvit med nej besvarad. Då det sålunda allmänt erkännes, att vårt försvarsverk icke är tillfredsställande, och då det icke heller af någon lärer förnekas, att landets trygghet är det som i främsta rummet bör ligga hvarje folk om bjertat, så är det obestridligen er allvarlig och vigtig stund, då denna fråga hänskjutita till representationens pröfning och beslut, hvilket beslut också helt visst kommer att antecknas i våra häfder. Men oaktadt det sålunda förefinnes en fullkomlig enighet vid bedömandet af vårt försvarsverks nuvarande otiliräcklighet, så råder det likväl ett temligen stort lugn och en viss tröghet för åvägabringande af några förändringar i det tillstånd man öfverklagar. Man låter i förevarande fall likasom så ofta vid andra tillfällen invagga sig i allehanda föreställningar, som göra ett hastigt och beslutgamt ingripande öfverflödigt. Man säger, att ingen fara hotar oss; att de politiska förhållandena, som i allmänhet visserligen kunna vara betänkliga, likväl icke för oss innebära någon våda, åtminstone icke för den närmaste framtiden; och man får derjemte från ett och annat båll höra den invändningen, som man minst borde vänta sig, att, om någon af våra mäktiga grannar vill påföra oss krig, skulle våra försvarskrafter i allt fall blifva otillräckliga, så att de uppoffringar, vi underkasta oss för vårt försvar, ändock icke skulle leda till ett lyckligt slut, utan vara gjorda förgäfves. Ja! man låter stundom, till och med mer eller mindre genomskinligt förstå, att det skulle ligga en särskild slags fara uti att ega ett kraftigt och väl ordnadt försvarsverk, emedan detta kunde blifva en frestelse att följa en mera äfventyrlig politik, och sålunda bidraga att inleda landet i krig vid andra tillfällen än då sådant af rätt nöd föreskrifves. För min del kan jag ej gilla någon af dessa inI vändningar. Det synes mig vara förmätet, då någon tilltror sig kunna se så klart in i framtiden, att han med någon säkerhet kan förutsäga, att ingen fara är för handen, och det måste således för hvar och en vara en skyldighet att göra sig beredd på hvad som kan inträffa. Detta påbjudes af den vanligaste försigtighet, och det vore, enligt mintanke, att illa vårda sig om sitt lands framtid, om man uppsköte handlingken dervid till sista stund. — Hvarthän sådant 1eder, visar osg historien genom många varnande exempel, och vi hafva helt nyligen sett ett dylikt af den förfär!iga beskaffenhet, att man måste bäfva vid blotta tanken på, att sådana olyckor skulle komma att någon gång öfvergå vårt fosterland. Såeom nyss sades, kan jag ej heller gilla deras mening, hvilka klenmodigt påstå, att vårt land icke förmår försvara sig äfven om det. ville uppbjuda hela sin förmåga dertill. Vi böra erinra ogs, att vi i detta, likasom i flera andra fall äro gynnade af lyckan, i det att vårt land har en sådan belägenhet, att det icke är lika lätt att angripa och öfversvämma detsamma, som de flesta andra Jänder, hvilka ligga öppna för en fiendes tilltag. Om man skulle tänka sig, att här endast. vore fråga om en strid på lif och död, en strid, som ej kunde antagas sluta förr, än den ena parten låge fullkomligt krossad och tillintetgjord, om, säger jag, fråga endast vore om en sådan strid, och denna skulle utkämpas af oss allena intill slutet, utan att någon anvan makt ville räcka oss en hjelpsam hand; då medgifver jag att sannolikheten för en lycklig utgång, efter mensklig beräkning, vore emot oss. Men, mine herrar, dessa alternativ böra vi icke tänka oss, ty ingen nation kan väl gerna hafva intresse af att påföra oss ett sådant krig. Deremot är det ganska möjligt, att af en eller annan anledning någon främmande makt skulle vilja tvinga oss till handlingar, dem vi sjelfva icke vilja medgifva, eller skulle söka att på oas utöfva ett oberättigadt inflytande; men den fiende, zom skulle vara sinnad att sålunda våldföra vår frihet och deraf påräkna någon fördel, skall heltvisst afväga värdet af denna fördel mot storleken af de uppoffringar, som erfordrades för att ernå densamma... Finner ban dervid, att det motstånd, som kan förväntas, är eå allvarsamt att det för vinnande af en slutlig seger sannolikt skulle erfordras långt större offer, än som kunde ersättas af den åsyftade fördelen, så skall han utan tvifvel afstå från att oroa oss; och det är just ett sådant perspektiv af kraftigt motstånd å vår sida och stora uppoffringar å anpgriparens som vi böra framhålla mot dem, som möjligen skulle vilja blifva våra fiender. Slutligen lärer väl allra minst något afseende böra fästas vid den antydda vådan ifråga om riktningen af vår utländska politik, som förmenas gkulle kunna uppstå genom ett fullständigare orånande af värt försvarsväsende. De tider äro lyckligtvis förbi då ledningen af landets öde icke med lagliga medel kunde af folket sjelf bestämes IE I os Svree ör ER mas. Jag ser således icke något skäl och icke heller någon rättighet för oss att uppskjuta med ordvandet af värt försvar, så att det må blifva betryggande för vår gjelfständighet. ikväl har man vid den åtgärd, som enhälligt erkännes dertill vara erforderlig, nemligen anlitande af den allmänna värnepligten, velat förknippa vilkor om större och mindre eftergifter och förmåner. Man utsmyckar visserligen detta handlingssätt med allebanda vackra benämningar, såsom att det skulle vara en rättvisa, en billighet, en bjelp åt vår betryckta modernärinpg, med flera andra dylika talesätt, som onekligen klinga yvackert. Men, mina herrar, på botten af allt detta ligger dock ett faktum, som omöjligen kan bortresonneras eller bestridas, nemligen det, att dessa vilkor för många innebära en enskild fördel. Man bar bär med en stor förtrytelse, som måhända hos många kan vara rättmätig, velat tillbakavisa tilivitelsen om egennytta, och jag anser mig icke heller på något sätt berättigad att påstå, att det är egennyttan, som här bestämmer någons handlingssätt, ty jag skulle då våga mig in på ett område som icke kan af menniskor med säkerhet bedömas, och som derföre bör vara fridlyst, nemlisen bevekelsegrunden för deras handlingar. Enjast Gud och vårt eget samvete kunna derom vitna. Det låter alltså icke bevisa sig att bevekelsegrunden härvidlag är begär efter vinst, men det står dock fast, att de vilkor, man uppställt, skulle medföra en ganska stor fördel för mänga. Jag ber er. mina berrar, att noga skilja emellan dessa två begrepp: egennytta och erskild fördel, ty det är en väsentlig olikhet dem emellan. Man är icke berättigad påstå, att det är egennyttan, som i allmänhet bestärsmer menniskorg handlingssätt, men man kan likväl med visshet säga, att den enskilda fördelen dervid utöfvar ett stort, om också omedvetet inflytande; ty så länge penpingar och penningvärden utgöra medlet för menniskan att uppnå många af dess önskningar, skola de också eftersträfvas, likasom äfven å andra gidan hvar och en söker att blifva fri från en afgift eller en skyldighet, som medför pekuniära uppoffringar, att för den som är pligtig att hålla soldat det skulle vara en fördel att få denna pligt oftorskänkt och att fördelen häraf vore allra störst.