Aftonbladet – 15 maj 1871, sida 3

ingen mensklig honiog, huru torftig som helst närmare än Les Vacheries? Ingen, dit fru markisinnan kan komma Les Vacheries är det närmaste, dit en farbar väg för. Ett klagande rop hördes från vagnen markisen rade dit. Gode Gud! utbras han, jag tror att min hustru är döende Låt oss för himlens skull färdas vidare! Jag skall gå till fots; konske kan det då gå lite fortare. Låt oss blott i Guds namn begifva oss på vägl, Men detta var lättare cagdt än gjordt. Snön som hittills blott gjort deras steg tunga yrde nu ned i så riassor, att både mär och dragare nästan förblindades deraf, Markisen lade omsorgsfailt kappor och halm tillitta i åkdonet och stod dereiter stum a förtviflan, Pierre yttrade några ord till mul åsnorna, som för ett ögonblick syntes lifva dem till fördubblade ansträngningar; de nästan sprungo några steg men stannade åte; tvärt, med framsträckta fötter och öron och darrade i alla lemmar. En dÖof, vilc klegan, vida mera förfärande, än bruset a! den uppsvälida floden, hördes på något afstånd. Hved var detta, Pierre? frågade markisen och lade instinktmessigt handen på pistolerva i bältet. Det är vargarna, hr Markis. Markisen ryste. Det var icke många dagar sedan vargarna i Gironde hade räddat Petion från Guillotinen, Han hade inger anledning att tro Jurås vargar vara mera skonsamma, Är det troligt att de skola anfalla oss, Pierre? Jag hoppas att de ej skola det. Men hans röst var icke synnerligt förhoppnings