jen dag noderrättelsen spred sig som en löp. jeld att han gripit till vapen för Gironde och stod med sin kår i närheten af Pontarlier I Nästa dag fanns ej en man som kunde bärs I vapen qvar i Ssint Felix, så när som kyrkoi herden. Ehuru vi kallat platsen en by, bestod der blott af ett halft dussin spridda kojor, i hvar: medelpunkt kyrkan låg. Ett slottfanns, mer i rainer och hade med undantag af uggla och flädermöss icke haft några invånare sedan Carl dena djerfves tid. I en af dessa kojor, temligen olämpligt nämnd Prå-anxFleurs, satt presten, fader Laurent, en afton i månaden Nivöse, tillika med busets gamla matmoder och en ung qvinna, hennes ena dotter. Om de båda sistnämnda är föga att säga; deras hela uteeende och sätt vitnade om att de tillhorde den härdade arbetsklassen. Prestea var en äldre man af ett friskt och rödlätt. utseende, och det uttryck af lugn, som hvilade öfver hans välvilliga ansigte, vitnsåe tillräckligt om att Saint Felix varit skyddadt för de fasor som öfvergick landet. Rummet der de tre personerna eutto var stort samt endest sparsamt försedt med de simplaste möbler cch busgeråd. En stor eld från den öppna spiseln gaf det dock ett tycke af treinad; framför elden låg en stor hund och värmde sig med välbehag. Nej, min far, ni fär inte tänka på att gå hem i afton, sade den gamla qvinnan sedan hon kastat en blicx genom fönstret ut i den ka!la, dunkla qvällen. Kyrkoherden drog stolen litet närmare den sköpa, värmande elden. Men feo Margot blir orolig., yttrade han i en persons ton som anser det vara en pligt att bekämpa hvad hen ändå stutligen tänker öra. Fra Margot väntar er inte hemp, svarade