I — Ett sjelfmora. På Koster hade för kort tid sedan en person B. tvenne hästar. Den ene af desse såldes och fördes från ön. Kamraten — ett sto — visade åe närmast efter skiljsmessan följande dagarne ett särdeles egendomligt lynne, hängde på hufvudet ech försmådde till större delen födan. En dag då kreaturen blefvo utslä pta bå bete gick stoet ned till det i närheten af betesplatsen varande sundet emellan båda Koster5aroe, och gick ut i vattnet. Flere personer, som stodo på andra sidan af sundet och åsåg detta, trodde att djuret ville bada för att befria sig från flugorna; men man kan döma om deras förvåning då de få se hästen, som nu gått så långt: ut i vattnet att detta stod den till halsen, i vattnet nedböja hufvudet, så att blott manken syntes — samt slutligen försvinna. De skyadade naturligtvis så fort sig göra lät och båt hunnit anskaffas till platsen, hvarest de sist sågo hästen, och lyckades slutligen få upp honom, men — död. Vi vilja icke påstå det vara förhållandet, men nog synes det som om hästen här, af sorg öfver skilsmessan, med vilja tagit lifvet af sig. Märkligt är under alla omständigheter, att han sjelf dränkte sig. Vi skulle trott hela historien varit en dikt, säger Strömstads Tidniog, men de personer som meddelat oss densamma utgöra en borgen för att det så icke är.