Bättegångeoch Polissaker. Stulet och pantsatt gods. Då viidenna tidning för i dag åtta dagar sedan under ofvanstående rubrik redogjort för ett mål angående vägran af pantlånaren August Svenson alt till målsegaren utan lösen utlemna ett par hos Svensson pantsatta klädesplagg, hvilka från målsegaren voro genom inbrott tillgrippe, ha vi ansett oss skyldige att fortfarande noggrannt följa detta mäl, möt hvars utgång Sveneson anfört besvär i hofrätten, helst detsamma berör en fråga af icke ringa vigt, nemligen pantlånarnes skyldigheter, hvi som bekant, då ej reglerenten för pantlånarnes rörelse finnas cch sålunda så godt som all kontroll sakras, ej stå i ringaste förhållande till deras rättigheter, hvilka äro så godt som sjelftagna. Vi ha till följd häraf ssffet oss del af den utaf polisintende Sundström i målet infordrede och till hofrätten afoifna förklaring och intaga den här i sin helhet, så lydande: Till EK. M:ts och Rikets Svea Hofrätt. Uti ett till hofrätten ingifvet memorial af dena 20 nästlidne April bar advokatfiskalen, riddaren af kongl. Nordstjerneorden T. A. Billbergh emot mig anmärkt, att jag den 29 Oktober nästlidne år; i egenskap af tjenstförrättande polismästare, å öfverståthållare-embetets för polisärender vägnar, regolverat, bland annat, att 2:ne hos pantlånaren August Svensson pantsatta klädesplagg skulle från Svensson anbållas och till egaren, stadstjenaren C. A. Lindström, återställas, Svensson dock obetaget att i vederbörlig ordning emot Lindström anhängiggöra och utföra den ersättningstalan, hvartill Svensson kunde finna sig befogad; och har hofrätten genom resolution den 24 nästlidne April håröfver infordrat min förklaring. Enligt i poliskammaren förda anteckningar voro de mera kända enskilda pantlåvarne i hufvudstaden vid 1869 års slut 27 till antalet. På denjemförelsevis korta tid, som gedan dess förflutit har antalet så förökats, att det nu uppgår till 43. Denna snsbba tillväxt, som förorsakar polisen de allvarligaste bekymmer, förvånar mindre, då man betänker beqvämligheten för mindre nogräknade personer att på detta sätt med ett obetydligt kapital och med ringa risk kunna förskaffa gig sitt uppehälle. Ån ytterligare tillökviog i dessa personers ental lärer väl ock fortfarande vara att förvänta intilldess pantlånarnes verksamhet varder behbörigen reglementerad till förekommande att deras magasin sågom hittills må utgöra ständiga depoter för oärligen åtkommet gods. Såsom den enskilda antlånerörelsen för närvarande här bedrifves är let uppenbart att densamma i högsta grad befordrar brott mot eganderätten. Hade nemligen icke tjufven ett lätt tillfälle att i penningar realisera hvad han oärligen åtkommit, skulle lockelsen till brottets begående väsentligen förminskas. Någon fara för upptäckt förefinnes ej heller, då pantlånaren i allmänhet bvarken söker göra gig underrättad om åtkomsten till det gods, som till belåning erbjudes, eller om den persons verkliga naren och bostad, Bom erhåller länet. Intill senaste tiden ha dock pantlånarne funnit sig föranlåtna att, då, efter skedd anmälan om föröfvad stöld, vid hos dem anställd visitation det stulna godset anträffats, återställa detsamma till egaren utan lösen. Några ersoner, hvilka på senare tiden börjat med pantJänerörelse, ha dock sökt undandrega sig ett sådant medgifvande; och har, bland dylika, pantlånaren August Svensson företrädesvis ådragit sig uppmärksamheten. Då det emellertid tvifvelsutan är en af polisinstitutionens högsta pligter att söka åt egarne återförskaffa dem brottsligen frånhändt gods, har jag uppå emot mig nu anmärkt sätt vid särskildta tillfällen handräckningsvis förfarit, helst i med detta jemförliga fall, eller då det tillgripna godset varit af jemförelsevis ringa värde och målseganderne mindre bemedlade personer, för hvilka ett skyndsamt återbekommande sf från dem tillgripet gods varit af oundgäpgligaste vigt. Ficner sig nemligen en mindre bemedlad, i tvistemåls anhängiggörande och utförande oftast okunnig målsgande, nödgad att genom särskild rättegång söka illtvinga sig sin rätt till återbekommande af persedlar utaf i allmänhet ringa värde, är jag fullt förvissad att i de allra flesta fall denne bellre af frukjan för kostnaderna och besväret afstår derifrån, ehuru kännbar förlusten för honom än kan vara. Skulle nu den åsigt, som legat till grund för br advokatfiskalens anmärkning, vinna tillämpning, tomma derigeriom att undanrödjas det enda band, som hittills kunnat förmå de enskilde pantlånarne ill någon varsamhet i sina trunsaktioner, nemlisen farhågan att nödgas utan lösen återställa såant pantsatt gods, som befinnes vara oärligen åtkommet. Hvad särskildt beträffar Svenesons, i den af hosom till hofrätten iogifna skrift, gjorda insinuaion, att de ifrågavarande persedlarne blifvit pantatta den 26 Oktober nästiidna år, men af Lindtröm uppgifvits tillgripna först den 27 i samma nånad, tror jag denna vara tillräckligt gendrifven 1ti poliskommissarien Cederborgs i detta bänsende den 30 sistlidne December afgifna yttrande, wilket till hofrätten iosändts tillika med öfvertåthållareembetets. den 3 nästderpåföljande Januwi meddelade utlåtande i ämnet. På grund af hvad jag nu haft äran anföra, hemtäller jag vördsammast det hofrätten måtte finna less advokatfiskals ifrågavarande memorial icke ill någon vidare påföljd föranleda, till stöd för vilken hemstålian jag jemväl åberopar innehållet f hofrättens under den 28 sistlidne Mars medde