hederskänsla och samvetsgrannhef skola uttaga si rätt. En annan anmärkning, som jag äfven hört mc sammansättnirgen af den af utskottet föreslagn: Ijuryn är, att det icke vore medgifvet för beg parterna att utesluta någon ur densamma. a jmedgifver att det kan fionas många tillfällen, då j el sådan rätt skalle vara nyttig. Jag föreställe: mig nörsligen, att en tidningsakrifrare kan en el ;ler annen gåag skaffa sig en personlig ovän ge jnom sina artiklar, och att det sålunda skulle var: svårt för honom aft veta sik bedömd af en rer son, tili hvilken han stode i sådant förhållande Detta är en händelse, som mycket väl kan inträffa men jag inser icke heller, att deruti innebäres nå gon synnerlig fara. Det är nemligen min öfver tygelse, att om gt kommer att sitta i en dom stol, er man skall dörta öfver sin personliga ovän så skall man långt ifrån att vilja begagna sig af pin fendtliga känsla för att fälla honom, tvärtom kärtina sig så nedtryckt af det ansvarsfulla i ett sådant förballande att man snarare är benägen att fria, der mar borde fälla, än att fällå der man borde fria. Enligt min åsigt afser Tryckfribetsföroräningen uti sig två stora hufvudändamål; det ena direkt, stt uppehålla den fria yttranderätten och således äfven mwaderstödja den ärliga pressens sträfvanden; det andra indirekt, ehuru derföre icke minåre vigtigt, att stäfja den dåliga pressens misebruk af tryckfriheten. Hela frågan beror nu på, hvilket af dessa ändamål man sätter främst. Skulle Jeg gifva företrädet åt det senare och således hufvudsakligast tänkte på huru man gkulle komma åt dem zoM göra sig skyldiga till dylika missbruk, då tror jag stt den nu gällande förordningen är bättre, ty dels genom juryns sammansättning, hvarigenom utslaget lägges uteslutande i döroatolens band och dels genom den makt som är justitieotatsministern medgifren att utan påföljd göra ätäl när han för godt finner, är ett stort utrymme lemnad: åt lusten att genom trakasserier fö a personer, som på detta sätt göra sig missbagliga — för min del sätter jag dock obetingadt det direkta ändamålet fråmst, ty derest det kan vionas, kommer så småningom det indirekta af sig sjelf. Kan nemligen pressen höja sig till den höga ståndpunkt som dermed är af sedd och uppfylla sin bestämmelse att på allmänheten utöfva ett bildande inflytande, hvarigenom dess alster omfattas med sådant förtroende att de begärligt läsas, då blifva också den dåliga pressens produkter så småningom deraf utträngda och inskränkta till ett ringa antal af läsare, men för ktt vinna ett sådant anseende fordras såsom ett oeftergifligt vilkor att. pressen skall vara ett föremål för landets aktning och detta kan omöjligt ega rum så länge den arbetar med stöd af lagar, hvilkas bestämmelser icke allenast icke ega sin grund i det allmänna rättsmedvetandet utan rakt strida emot nationens frihetskänsla, ty så länge oublicisterna icke äro skyldiga att sjeltva stå till wnsvar för sina gerningar, så länge det finnes ett vikariat för straffets utstående, så länge hvilar också öfver pressen en skugga af misstroende som sör att den icke kan blifva ett sannt uttryck af pinionen i landet. Det är denna skugga, som jag vill hafva bort ;ch för detta ändamål anser jag utskottets förlag i hög grad förtjenstfullt. Det är redigt till ippställning, frisionadt till tendenser, hofsamt med fseende å straffbestämmelser och gör för en anlagad möjligt att blifva dömd af en opartisk domtol, och äfven om detta förslag icke nu skulle lifva godkändt, så är det dock så beskaffadt att elt snart, på grund deraf, ett annat kan utaretas, emot hvars antagande intet skall vara att nmärka och vi således få en tryckfrihetsförording, som både till form och innehåll uppfyller e anspråk man har rätt att ställa på en lag, igtig för det ämne den omfattar och för den plats en innehar ibland rikets grundlagar. — Då 5 1 innehåller grundsatser, hvilka jag i allo illar, anhåller jag att den måtte blifva förklarad ivlande till grundlagsenlig bebandling.