ran nn rr DDT AA RNER I MER TAN MAG A e åtskilliga af de grundsatser, hvilka jag fram I ställt uti den motion, som af mig väcktes för tvi er lår sedan här på detta rum. Då man bettäkta 7 I denna frågss ställning nu mot på den tiden, så äf ej det med glädje jag finner, att man nu kan tala on t-) den med mycket mera lugn. Det är nemligen nu t, ) mera icke längre ansedt såsom eit försök att in Iskränka tryckfriheten, då man föreslår åndringa) Bli tryckfrihetsförordningen, och jag är öfvertygad et I om, att den, som opartiskt vill pröfva, skall finna ilatt tryckfrihetens Verkliga vänner säkrare äro at t, söka bland dem, som icke Spara möda och arbete a lför att åstadkomma rättelser i dentia lag, än bland aj dem, som stödja sig på just dess felaktigheter un3 I der påstående, att dessa äro oundgängligen nöd: vändiga för tryckfrihetens bevarande. tt stöd I för min åsigt, att denna lag verkligen behöfver en np I förbättring, ser jag äfven deruti, att vid publicist. mötet i Göteborg för två år sedan tillsattes en I komite för att utarbeta förslag till ny tryck I friketsförordning att framlägga för det möte, som D li år skall sammanträda i hutvudstaden, och man får väl antaga, att åtminstone icke publicisterna äro fiendtligt stämda mot tryckfriheten. Den nuvarande förordningen är, såsom vi alla känna, uppfylld af många och stora felaktigheter. De förnämsta äro att finna i stadgandena rörande ansvarighetcn, rörande pamnsedelv, juryns sammansättning och äfven i åtskilliga af straffbestämmelserna. I den nu gällande lagen säges i 8 1 mom. 4, att hvar och en, som vill utgifva tidning, har endast att göra anmälan derom hos justitiestatsministern för att få tillståndsbevis, och om man då icke kan anmärka mot honom, att han blifvit förklarad ovärdig att föra andras talan, eller att ban blifvit för nesligt brott dömd, så kan ett sådant tillstånd icke nekas honom, och med så negativa förtjenster är han sedermera berättigad att utgifva sin tidnivg. Lagen föreskrifver ej enn, att ban skall vara i besittning af sin personliga frihet, utan hen kan befinna sig inom lå8 och bom och dock fortfara att utgifva tidningen. Utskottet bar med afseende härå framställt ett förslag, som i sitt tycke är vida bättre, Det föreslår nexal. i 10, att hvarje tidningsnummer skall innehålla namnet på den som i egenskap af utgifvare bestämmer tidningens innehåll. Det är klart, att man icke kan genom lagstiftning bilda en god press, lika litet som man kan förhindra ena dälig, men hvad man )i detta hänseende bör se till är, att lagen icke uppmuntrar till missbrus. Genom att antaga utskottets förslag så har man, om ock ansvarighetsj systemet icke helt och hållet kan undvikas, dock åstadkommit, att icke hädanefter personer kunna I blifva dönsda för tryckfrihetsbrott, gom derför måste anses fullkomligt otillräkneliga. I sammanbang härmed har utskottet äfven borttagit bestämmelserna rörande namnsedeln, och härutinnan tror jag ock, att det handlat mycket välbetävkt, ty det finnes knappt något, som kan leda till så många missbruk som just denna namnsedel. Enligt tryckfrihetsförordningen behöfver nemligen en författare, gom vill förblifva okänd, endast till boktryckaren inlemna ett konvolut med påskrifvet intyg af två välkända personer om den inneslutna uppgiftens riktighet. Då man med välkänd hos oss vanligen menar den, som icke är illa känd, så är det lätt nog -att finna tvenne personer, som vilja påteckna sina namn såsom vitnen utan att ens hafva sett namnsedeln. När det nu upptäckes, att uppgiften om författaren är oriktig, så skola vitnena stå författareansvar, och om då sedeln innehåller namnet på en person, som är alldeles otillräknelig, och vitnena ungefär äro af samma beskaffenhet, så får man tre ansvaringar i stället för en. Jag skulle kunna anföra åtskilliga rätt. pikanta exempel på följderna af denna lagens bestämmelse, men jag vill blott omtala ett. Det fanns här i hufvudstaden en författare, som ville utgifva ett arbete, utan att vara känd, och som för detta ändamål inlemnade sin namnsedel till boktryckaren. Någon kort tid efter hans död inträffade emellertid af en anledning, för hvilken här vore för vidlyftigt att redogöra, att nawmnsedeln blef öppnad. Den befanns då innebålla namnet på hans hustrn. Reflektionerna göra sig sielfva. En annan bestämmelse, som äfven är mindre tillfredsställande, är den, som rör juryn. Meningen dermed är väl att erhålla en fullt opartisk domstol, och lagen stadgar att den skall sammansättas med personer välkände för medborgerlig dygd! Med den medborgerliga dygden förbåller det sig emellertid på samma sätt som med det att vara välkänd, ty denna föregkrift tolkas icke så, att dessa personer skola vara i besittning af en mängd egenskaper, hvarigenom de utmärka sig framför sina medmenniskor, utan den fordrar endast att de icke skola vara medborgerligt förtroende förlustiga. När en person blifvit i skrift anfallen och anställer åtal, så skall följaktligen juryn sammansättas. Den förfördelade vidtalar då fyra personer, om hvilkas dygd han är öfvertygad, ph samma gång som han tror, att de skola förara den åtalade artikeln brottslig. Den svarande parten går äfven till fyra andra far Om hvilkas medborgerliga dygd han är förvissad, men om hvilka han äfven är öfvertygad, att de i hvilket fall som helst skola frikänna honom. Nu tillsätter domstolen fem andra ledamöter i juryn, hvilka således komma att egentligen blifva de afgörande, och följden blir således, att domstolen utan domareansvar är den, som bestämmer utslaget. Detta är oriktigt i många hänseenden; dels derföre att lagen här ställer den svarande parten i tillfälle att taga en person till juryman som sjelf är författare af den åtalade artikeln; dels derföre att, ifall domstolen skuile under vissa förhållanden vara i någon mån afvogt sinnad emot någon viss del af pressen, skulle en ganska oskyidig publicist kunna komma rätt illa ut, då domstolen insätter i juryn personer, som den är öfvertygad skola fälia. Då det icke är domstolen, som eger t döma utan juryn, så bör väl denna sammantas så, att den åtminstone har skenet af opartiskhet; men att så nu ej är förhållandet, torde jag knappt behöfva påpeka. Det hände t. ex. här i Stockholm för några år sedan, att i en tidning infördes en artikel af den beskaffenhet, att den ansågs innebära äreröriga beskyllningar mot en person. Nästa dag förekom samma artikel i en annan tidning, men utan nägra kommentarier, endast tillkännagifvande, att i det och det bladet läses följande,. Den person, som var föremål för artikeln, och gom ansåg sig förorättad, anställde åtal, och jury tillsattes. Då inträffade det märkliga förhållandet, att den tidning, som framställt artikeln i original, blef frikänd, men den andra, som endast reproducerat den utan några kommentarier, bief fäld, tvärtemot den vanliga rättsprincipen, att den som först utsprider ett rykte är mera skyldig än den, som endast kolporterar detsamma. Jag har förgäfves försökt att utforska orsaken till sådana förbållanden, och jag har endast kunnat tänka mig saken så, att domstolen äfven med bästa vilja i verlden att vafa oväldig understundom icke kan frigöra sig från föreställningen, att den ena tidningen är mera skadlig än den andra och derföre bör fällas framför den andra. Konstitutionsutskottet bar gjort ett försök att åstadkomma en sådan opartisk domstol derigenom att det föreslagit, att en jurymannakår skulle tillsättas i de större städerna st stadsfullmäktige och i landets öfriga delar af landstiogen. I det förslag, som jag för tvenne år sedan framställde föreslog jag, att denna jurymannakår öfverallt skulle tillsättas af stadsfullmäktige, och jag tror ännu, att detta hade varit bättre, ty der landstingen skola utse jurymannakårer för olika uelar af en provins, så skall detta enligt min tanke medföra större svårigheter än man nu föreställer sig. Mot förslaget, att jury skulie tillsättas af stadsfullmäktige, har man anmärkt, att det skulle vara vådligt derföre, att då stadsfullmäktige utgöra exponenter för plutokratien, så skulle juryn deraf taga intryck till skada för tryckfribeten. Jag har sökt göra mig reda för detta, och eburu jag hvarken sätter penningar eller rikedom så högt, att jag derför vili riskera tryckfriheten, så tror jag dock att betänkligheterna mot mitt förslag i detta hänseende ej äro så farliga. Stadsfullmäktige skulle nemligen blott hafva att tillsätta sjelfva jurymannakårerna, ur hvilka sedermera för hvarje särskildt fall skulle genom lottning uttagas 9 personer. Det är således icke denna myndighet, som direkt skall tillsätta juryn, och vi måste väl taga i TE AR I RR ID MM kr te DD Nn — M MD Et An mn HETTE IT