IT AV VBIMUDL AM CU UCN uu BLUTICK, BHaU SARCIN ågen detta instrument blifva till mycken nytta. De s I konstruktion är dessutom sådan, att observatic te I nerna mycket lätt kunna registreras. Slutlige oå kan tilläggas, att instrumentets förfärdigande ick as j erfordrar någon större skicklighet hos fabrikan et I ten, att det är föga kestbart och icke lätt bö tt I komma i olag. aj Att noggrannt bestämma naturfenomenens gvan r I titativa förbållanden, att i tillförlitliga mått upp 3 mäta tid och rum utgör en af fysikerns vigtigar n sysselsättningar på hans laboratorium. Också ha: I konsten att mäta och väga under vetenskapen: s I fortgående titveckling blifvit i hög grad fullkom sjnad. Man kan numera afmäta delar af tiden oct elrurmmet med en noggrannhet så stor, att våra för få fäder derom knappast kunnat göra sig en före ställning. Då dansken Römer på 1670-talet lyc kades bestämma den tid, som ljuset behöfver föl elatt tillryggalägga afståndet från planeten Jupitei e I till jorden, så ansågs detta med rätta såsom er s I märkvärdighet. Ungefär 180 år derefter kunde , j tvenne fransmän bestämma den tid, som ljuset be. I höfver för att fortplanta sig en vägsträcka af 18 tj svenska fots längd. Den härför behöfliga tiden ; j utgör dock icke mer än en femtiondedel af en millionsdels sekund. Den galvaniska elektricitetens borvghet är så stor, att den i en telegraftråd af oppar skulle hiona löpa omkring jorden nära fem gånger på en sekund. Dess hastighet har blifvit uppmätt i en telegraftråd af omkring 25 svenska mils längd, och för genomlöpande af detta väg stycke behöfde elektriciteten en sexhundradedels sekund. Såsom bekant är, fortplantar sig ijusct genom vibrationer i ett elastiskt ämne, som fått namn af ether. Genom experimentala försök har blifvit utrönt, att ljusvågens längd för den violetta fårgen endast utgör omkring fyratiotusendedels millimeter. Till anförande af dessa exempel har ett arbete, som under förra bälften af förlidet är i Frankrike blifvit utfördt, gifvit mig anledning. Tvenne naturforskare, Cazin och Lucas, ha nemligen genom ezxperimentel metod, som synes böra lemna tillförlitliga resultat, mätt den tid, som den elektriska gnistan fortvarar vid arladdningen af ett elektriskt batteri. Bestämningar af ifrågavarande slag ha visserligen med framgång förut blifvit anställda; men de nämnde personerna ba användt ez förut ej begagnad undersökningsmetod samt erhållit åtskilliga för vetenskapen nya resultat. Bland dessa må anföras, att den tid,som åtgår för urladdningen af ett elektriskt batteri, eller, hvilket är detsamma, tiden för gnistans fortvaro, växer efter en enkel lag med beläggningarnes storlek samt med gnistans längd. Den kortaste tid, som någon af de undersökta elektriska gnistorna varade, utgjorde ej mer än gju milliondelar af en sekund, och den, som upptog lävgsta tiden, varade uogefär 12 gånger så länge. Det är otvifvelaktigt, att åskblixten, hvilken såsom bekant icke är någonting annat än verken af en elektrisk urleddning, fortvarar en betydligt längre tid, ehuru äfven dennas varaktighet är mycket ringa. Vi se häri ett bevis på vårt ögas utomordentliga känslighet, fom förmår uppfatta ljusintryck, hvilka så bastigt försvinna. Förlidet år omnämndes härstädes, att Huggins lyckats på experimentel väg bevisa, att åtskilliga fixstjernor sända oss icke allenast ljus utan äfven värme. Dessa värmemängder äro dock så obetydliga, att de knappast kunna uppmätas i vanliga temperaturgrader. Då spektralanalysen ådagalägger, att fixstjernorna befinna sig i ett glödhet tillstånd, var det att vänta, att de skulle utsända värmestrålar, ehuru det på förhand kunde vara ogåkert, om den utsända värmemängden var tillräckligt stor för att kunna observeras. Med månen äter är i detta känseende förbållandet annorlunda. Dennes yta befinner sig på en temperaturgrad, som sannolikt är betydligt lägre än ytans medeltemperatur på vår jord. Redan 1846 bevisade Melloni att månstrålarne verkligen äro varma. I anledning af Huggins iakttagelser rörande fixetjernorna har emellertid frågan om månens värmeförmåga ånyo varit föremål för experimentel behandling. Lord Rosse i England tror sig kunna uppskatta månens vårmeförmåga till !..., af solens, och Baille i Frankrike apgifver på grund af sina försök, att fullmånen under sommaren i Paris uppvärmer en thermoelektrisk stapel lika mycket som en svart metallskifva af 100 graders temperatur, då den står på ett afstånd af något öfver 100 fot. Man har länge varit af den åsigten att norrskenet är ett elektriskt fenomen, förorsakadt deraf, att elektricitet urladdar sig under gnistbildniog gerom den fuktiga och förtunnade luften i närheten af jordens magnetiska poler Norrskenets inverkan på magnetnålen och dess nära samband med jordkroppens magnetiska och öfriga elektriska fenomener synas sätta giltigheten af detta antagande utom allt tvifvel. I enlighet härmed måste man antaga. att norrskensljuset förorsakas deraf, att de gasarter, af hvilka atmosferen består, genom den elektriska urladdniogen försättas i glödgadt tillstånd. Om norreskensljuset undersökes med spektroskopet, kunde man säledes vänta sig att återfinna sa:oma spektraliinier, som om atmosferisk luft i förtunnadt tillstånd upphettas till glödgning at en tillräckligt stark elektrisk ström. Men detta är icke fallet. Vid undersökning af norrskensljuset med spektroskopet fann professor Ångström för Fa år sedan en gullinie, hvilken icko sammanträffade med någon af dem som tillhöra atmosferen. Dessutom visade sig spår af tre svaga jjusbälten närmare mot den blå ändan af spektrum. Under den sista svenska expeditionen till Spetsbergen gjordes samma iakttagelse af doktor Lemström, hvilken äfven lyckades att till läget någorlunda bestämma ett par af linierna i den blå delen af spektrum. Sedermera bafva dylika iakttagelser blifvit gjorda af andra observatörer, och senast kar man äfven funnit en linie i det röda fåltet, hvilken dock, lika litet som de öfriga, till läget öfverensstämmer med dem, som tillhöra atmosferen. På grund häraf kunde man således möjligen vara benägen för det antagandet, att norrskenet icke vore at elektriskt ursprung. En lösning af denna motsägelse har nyligen blifvit försökt af Zöllner, hvilken genom en undersökning, för hvilken bär icke närmare kan redogöras, bovisat eller åtminstene gjort i bög grad sannolikt, att man icke på något sätt är berattigad att från de spektralförsök, som anställas på laboratorium, sluta sig till beskaffenheten af spektrallinierna i norrskenet. Utseendet af det spektrum, en gas lemnar, är nemligen beroende såväl af gasens temperatur som af mängden af glödande partiklar, som utsända ljus. I båda dessa hänseenden skiler sig norrskensljuset från den med konst glödade gasens, hvarföre man från beskaffenheten af et enas spektrum icke kan draga några slutsatser örande den andras. För utrönande af hafsvattnets beskaffenhet vid ohuslänska kusten har professor Ekman utfört in omsorgsfull undersöknivg, hvars resultater innas meddelade i veteuskapsakademiens handingar. Professor Ekman har gjort fullständig kenisk analys på frra olika vattenprof, samt dessutom bestämt specifika vigten och deraf beräknat althalten hos en stor mängd vattenprof, tagva på olika ställen och på olika djup i Kattegat och Skagerak. Afveniedes bar han undersökt saltvattets utvidgning för värme, hvaröfver förut endast fuilständiga bestämningar funnos att tillgå. Geom ifrågavarande arbete är det bevisadt, att hafsattnet vid vår vestra kust har en vexling i saltrka långt större än hvad man i rågon annan mfsbassin iakttagit, nemligen från föga öfver 1,5 ada till 3,5 procent. Den allmänna orsaken till tta egendomliga förhållande är utan tvifvel att sa i denna kuststräckas belägenhet mellan två attenområden af så olika salthalt som Nordsjön ch Östersjön. Särskildt hår djupet i Skagerak amt der rådande bhafsströmmar och vindar ett sentligt inflytande på den nämnda saltprocenten. afseende på hafsvattuets sälta kan ifrågavarande f delas i tvenne afdelningar, nemligen en tillörande Skagerak och en tillhörande Kattegat. om gränsskilnad mellan båda kan man tänka sig n linie, dragen uvgefår emellan Skagen och Martrand. I den södra af dessa afdelningar är ytattnets salthalt i medeltal under 2 procent; det ratien, som häller 2!, procent salter, är nedtryckt ill ett djup af mer ån 10 fimnar, men stiger nåsot högre, då man: Hl de Ht RAR nm I FA 4 ko ke 4 mm a mr mm HT CQ då 1 bd 0 Be få (MD AN 0 BK BM FA KJ TKR Bs ch BBQ Oe mt AR B MB er 18