sa Stumpregloner. Deras botten var oftast upptas It af smärre sjöar eller dammar utan något synb t; utlopp, ehuru de mottaga en mängd delvis m ör ket strida och vattenrika glacierbäckar, som, slil or rande sig ned länga med fördjupningens sidor, o j Do bildade ett visserligen mindre farligt, mer I stället mera tidsödande binder för framkomst oI än klyftorna, Storariad, om ock ödslig och a I form var den tafla, som bör tpprullades. Öfv 2 allt, så långt ögat nådda endast en oafbruten, rå ständigt mölnfri öch defföfe enförmigt blå bimn h ) täckt isslätt, på ytan något -ojemn och derigeno vu ) liknande ett plötsligen fruset, stormupprördt h: hvars till is förvandlade skummiga vågtoppar 1 v orörliga glittra i solens sken. oj Infödingarne berätta att betydliga renhbjord ej Någon gång öfver inlandsisen framtränga till ves i kusten — kanske från ett isfritt inland. Någ r ) Spår till dessa djur sågo vi deremot icke — I heller till Grönlands eljest så rika fågelverid, me a I Undantag af ämne korpär, sem ännu ett par m e I från kusten flögo öfver våra bkufvuden. Ufveral gaf deremot tillvaron af talrika vattenströmmar isens inre sig tillkänna genom ett doft brus, so ; i stundom afbröts af en starkare, kanonskottlik kna t I tydligen härrörande från uppkomsten af on ny klyfi -1i den underliggande ismassan. j Sjelfva den yttersta ytan af isen var lik e svamp genomborrad af 3 till 4 qvarter djupa, rur j da, vertikala, tätt till hvarandra hopade vatter I fyllda pipor, hvilkes botten upptogs af ett grå j brunt grus, bland hvilket en deltagarno i is j färden, docenten Berggren från Lund, upptäckt ätskilliga, äfven eljest på iseh spridda mikrosko I piska alger tillhörande dels slägtena Protococcu och Söytonema, dels något ej ännu med sikerhe I bestämdt slögte åf Corjugaternas grupp. — Et växtlif eger sålunda verkligen rum åfven i denn is-öken; och så obetydliga dessa mikroskopiska or fanismer ån ärd, spöla de dock tydligen en vigti, roll, i det ätt deräs mörka färg kraftigare än dei hvita isen eller snön absorberår solens värmestrå lar och derigenom verksamt bidrager till isen bortsmältning. Den mäktiga ismassan, för hvar kraft det hårdaste fjell i tidens längd måste gt vika, den täres och förstöres således i sin tur a en mjuk, för blotta ögat ej märkbar växtform. I hvilken ofantlig skala issmältniogen här un der sommarmånaderna pågår, visar bland annat de talrika elfvar, som öfverallt, der den under!iggande isen ej är alltför sänderklyftad; genomkorsa dess ytä Vanligen utfalia dessa eifrar i de små sjöar som upptaga bottnen af de förut omnämnda skål förmiga fördjopningarhe och som troligen ha ett underjordiskt afiopp; men ofta ser man dem äfven plötsligen försvinna i isens inre. In från isen upp stigande stark dimma, ett våldsamt brus ger då redan från långt båll tillkänoa någon ovanligare företeelse Den förut på glacierons yta framlöpsnde vattenmassan her här borrat sig ett vertikalt hål. helt säkert ända till dea på ett djup af öfver 1000 fot belägna bergbällen, för att kanske ytterligare ur den utslipa en jättegryta, ett märke af glacierelfvens verksamhet, mer varaktigt än de isklippor af underbart ren azarblå färg, som nu begränsa kanterna af den afgrund, i hvilken glacierelfven försvinner. På ett ställe såg men straxt invid ett dylikt underjordiskt fall en intermittent jpringbrarii; eh isgeysir, kasta sin vattenstråle ere famnar högt i luften. Inailes lyckades det svenska expeditionen att under ett uppehåll på isen af sex dygn framtränga fem svenska mil i det inre, och vid den mer ån. 2000 fot öfver hafvet belägna vändpunkten medgaf en temligen hög iskulie en ofantliat vidsträckt utsigt åt alla håll, utvissnde att samma isöken med en långsam stigning utbreder sig inåt så långt ögat kan nå, förmodligen ända intill de högländta alptrakter, som den senaste tyska polarexpeditionen upptäckte vid Grönlands ostkust. Skäl finnas dock, t.ex. förekomsten af de förut owtalade renbjorBarne, som äfven tala dörför,; att inlandsisen endast bildar en hög, mot en peralielt med kiusten gående bergskedja stödd vail kring ett isfritt och kanske i jemförelse med kustlandet bördigt inland. En fråga af utomordentlig geografisk och geolo risk vigt väntar således än här på tio lösning, och len svenska expeditionen kan kanske räkna gig ill någon förtjenst att hafra bidragit härtill ge om brytande af dea fördom, som ett Belt årusende varit rådande. rörende möjligheten att ramtränga på det grönländska inlandets isfålt. Jag behöfrver väl knappast nämna, art den grönändska inlandsisena beskaffenbet för os8 bar ett ärskilds intresse derigenom, att vi här hafva en vild af vårt eget lavds utseende under ett geoloiskt tidskifte, som ligger vår tid ganska nära. åra bergs afslipade och refflade yta, de kolossala yttblock, som ligga spridda öfver våra slätter, je cm ett forntida erktiskt klimat vitnande djurPmningarne i våra skalbankar och Jerlager visa emligen tydligen, vtt en oaftruten is5ken en gång, å några smala möjligen af jandets första bebyg-! are sparsamt befolkade kuststräckor när, upptait bela vårt land eller rättare den:del af den: j: unma, som då låg öfver haivets yta. l Att landet sedandess höjt sig flera bundra fot an nemligen betraktas såsom en afgjord sak.j. lindre afgjordt är det deremot om en sådan se-l: ulårhöjniaog af den skandinaviska vallen, som re1 an under medlet af förra seklet utgjorde föremål : ir de inom vetenskapens historia berömda stri-: erna emellan Celsius, Brorallius m. 1, verkligen 1 ser rum eller om de nästan alltid från förhål l! ndena vid Östersjöns kuster lånade bevis man j!l ägar anföra härför, i sjelfva verket endast bero ; : Å orpå, att sjelfva Östersjön i vises wån måste beaktas såsom en insjö, hvars vattenstånd, såsom roende af förbålavdet emellan tillflöde och afpp, man icke utan vidare: kan anse såsom inditor för vattenståndet i oceanen. Redan för 20 : sedan fäste hrr Chambers, Lov6n och Edman teoskapsekaderiens uppmärksamhet på nödvän-I gheten att för besvarcade af denna vigtiga fråga s retaga en noggrann nivellericg mellan Östersjön sh hafvet vid vestkusten. Detta arbete bar dock jt rst under zenaste och näst föregående sommar ifvit genom den geologiska byrån utfördt i detir t hr Algernon Börtzell under deesa år med sär-)5 ;le8 omsorg och poggrannhet och med för ända-t ålet särskildt konstruerade apparater verkställt! nivelleriog från Östersjön vid Sundsvall genom j (edelpad och Jemtland öfver norska gränsen tilll ordsjön vid Levapgeri Throndbjewsfjorden. Detjå ar härvid visat sig att Östersjöns yta vid Sunda-s 1 den 20 Augusti 1869 låg 2.44 fot högre änå an af Tbroadhjemsfjorden emellan ebb och flod r mma ä3ag år 1870. z Följande under nivelleringen verkställda höjd-Åd stämningar torde dessatom vara af allmännare js trease: s Höjden af Storsjön 983 fot, dito af Kallsjöns 1 fot, dito af Åreskntans topp 4955 fot, dito : I b 8 1 1 g I t g I z 3 I s f V a 7 riksgränsen vester om sjön Avjan 1757 fot, rrträdsgränsen på Åreskutans norra sida 2040 t öfver Östersjöns yta vid Sundsvall. Prof. Edlunds föredrag. Af det stora antal apparater som för fysikaliska dersökningar begagnas, är utan tvifvel termomern en af de mest kända. Som bekant är, grundar ; denna derpå, att qvicksilfret eller spriten, hvared termometerkulan är, fyld, utvidgas af värmet er än glaset, till följd hvaraf vätstan stiger högre pi röret, då temperaturen tilltager. Det är dligt, att man för att uppmäta värmegraden hos en opp, kan begagna antra egenskaper hos värmet än n att kuona förändra kroppars volum. Sålunda under gig den termoelektriska stapeln, fom är den