Aftonbladet – 11 maj 1871, sida 2

nas område, läto de första kristna århundradena honom tvärtom växa i makt genom att mångfaldiga hans uppträdande i det dagliga lifvet. I sin afsky för de hedniska institutionerna betraktade de första kristna det goda och sköna, som kunde finnas i dem, blott såsom fragmenter af sanningen, hvilka af menniskoslägtets fiende listigt voro sammanblandade med de förfärligaste villfarelser för att fresta menniskorna och dölja det onda för dem; de grekisk-romerska gudarne voro i deras ögon blott demoner, som hade tillnarrat sig gudomlig rang. De gamla kyrkug fädernas förklaringar af återlosningsverket bidrogo till att upprätthålla och vidare utveckla föreställningen om en personlig djetvul. Ireneces lärde, att menniskorna efter syndafallet voro satans verkliga egendom, att det skulle hafva varit orätt af Gud att follkomligt fråntaga honom hans besittning, men att kristus i sin egenskap af fullkomlig menniska och oberoende af djefvulen hade erbjudit sig att återköpa menniskoslägtet, samtattdjefvulen hadegått in på handeln; snart märkte han dock, att han gjort en dålig affär, eftersom Kristus ju icke hade förbiifvit i hans våld. Enligt Origenes hade Kristus genom återlösningsverket till och med öfverlistat satan, hvilken hade trott att han skulle få behälla ett rof, som han satte högre än hela menniskoslägtet, medan Kristus mycket väl visste, att han icke skulle förblifva i djefvulens händer. Hura anstötlig denna föreställning är kan förekomma oss, gjorde den dock lycka och blef under lång tid den herrskande inom kyrkan, medan dogmerna på samma gång med en märkvärdig inkonseqvena fortforo att lära, att satan ännu beständigt utöfvade sin infernaliska makt öfver det stora flertalet af menniskor, ett inflytande, sem man döck blott kunde undap