Aftonbladet – 11 maj 1871, sida 2

Med dessa persiska religionsföreställningar om två hvarandra bekämpande urväsenden Horda jadarne bekantskap under babyloniska genskapen; från denna tidpunkt inträder i hebreernas strängt monothesistiska gudsbegrepp en tillämpning mot dualismen; på samma gång som otaliga skaror af englar och erkeenglar, cheruber och serafer ordna sig omkring den högstes herrskarestol, står såsom en motsats Diabolos, djefvulen i spetsen för en här af onda andar och söker af hat till Gud och menniskor att förstöra skapelseverket. Sålunda hade jadafolkets uppfattning af det ondas begrepp utvecklat sig på den tid, då evangelium först predikades, och talrika äro bibelns vitnesbörd om, att Messias mission uppfattades såsom en strid mot den personlige djefvulen, såsom en befriande verksamhet i en verld, som var helt och hållet underkastad demonernas makt; man behöfver blott erinra sig frestelsen i öknen, histörierna om de af dje!vulen besatta och kristi nedstigande till helvetet; djetvulen går enligt testamentets utsago omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka menniskorna, Kristus sjelf uppställer ingenstädes tron på djefvalen såsom ett af vilkoren för inträdandet i Gads rike; de fordringar som han framställer: hjertats renhet, törsten efter rättfärdighet, kärleken till Gud och nästan äro alldeles oberoende af frågan om satans tillvaro eller icke-tillvaro; stundom begagnar ban folktron som en bild, hvilken han icke sjelt tillägger positiv verklighet, såsom då han gifver den lärjunge, som vill fresta honom att undandraga sig de väntande plågorna, namnet satan och befaller honom att vika bort. Men i i stället för att utveckla denna sida af evangeliet, hvarmed den nya läran tenderade till att insätta djefvulen på symboler.