Aftonbladet – 11 maj 1871, sida 2

draga sig genom att i dopet afsäga sig djefvulen och alla hans gerningar, medan omvändt utjagandet ur kyrkans sköte för kätteri eller andra förseelser var liktydigt med att öfverantvardas åt djefvulen. Snart trodde man sig fiona spår af djefvulen öfverallt, ja till och med se honom i lekamliz skepnad; från den hedniska mytologien lånade man faunfiguren till form för djefvulspersonligheten, och tänkte sig honom med horn i pannan, tjocka läppar, luden hud, svans och den klufna bockfoten eller hästhofven. Oaktadt det afskräckande i denna gestalt började man dock nu tillika att blifva mera förtrolig med djefvalen, ja till och med att träda i personlig förbindelse med honom. Medeltiden är fall af-berättelser om de kontraktatförhållanden, som man kunde ingå med hans diaboliska majestät, och genom hvilka man kunde tillförsäkra sig jordiska förmåner gon att förskrifva sin själ till honom. kan såsom Guds och Kristi ståthållare på jorden anser det såsom sin pligt att mot. arbeta hans inflytande, och nu börjar den egentliga förföljelsen mot kätteri och trolldom. Isynnerbet från det trettonde till det femtonde århundradet var tron på djefvulen en fix id6, som beherrskade hela verlden. I klostren utspekulsräde munkarne de sällsammaste saker i detta afseende, Två abboter i trettonde århundradet, Cesarius och Richalmwuas, författade vidlyftiga verk, i hvilka satans makt skildrades; Cesarius känner redan konsten att besvärja djefvulen, och Richalmus förklarar, att hvarje menniska är omgifven af en sådan mängd djeflar, att de i antal likna de i luften flygande damkornen eller Vatten dropparne i hafvet. Detta förtroliga förhållande till djefvulen, under hvilket man blef van vid att sysselsätta tanken med hönöm säsor med ett hvardag