Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 3

len sedan han fått göra så många krokvägar för att träffa fast is, och om morgonen var det ju rent vatten öfverallt. När vi återkommit i de gamlas hem frågade jag hvar de begge andra barnen voro? — Jo fisket slog så pass till i natt, att de begåfvo sig i dagnivgen intill stan. — Och hvad kan då den resan inbringa? — Å, det beror på tillförseln. Jag vet när vi fått 15 å 20 rdr, men också endast 6—7 rdr, det än också en lyckträff. När vi satte oss till bords, sade vår värd: Herrarne få ursäkta att jag ej kan bjuda på en aptitssup; men från den tid jag ej hade råd att köpa bränvin har den varan aldrig funnits i vårt hus och hvarken jag eller sönerna förtära några starka saker, för se vi ha ingen smak för sådana. — Sedan vi ätit en enkel, men ganska god middag, appassade af den ståtliga husmodren, som omöjligt kunde förmås att sjelf sitta till borde, inbjöds vårt värdfolk och de unga igranvgården att dricka kaffe ombord på Augusta. Fruntimren lofvade att komma efter; de hade litet att beställa sade de — ska göra sig fina, förstås, — sade gubben halfhögt till oss. Vi karlar togo en omväg för att få se hvad den gamle och sönerna arbetst med egna bänder: — vackra, väl afdikade odlingar i de trånga dalsänkningarne, der nu den frodigaste alsikeklöfver, blandad med timotej, växte, färdig att falla för lien. Då jag tog emot gården växte här dåligt gräs mellan de samla, toppade björkarne. I början gick det smått med uppodlingen, ty jag hade ej råd hålla mer än en dräng, men med barnens tillväxt kom mera arbete och välsignelse — och nu ser det så här ut, sade den gamle med en fullt berättigad stolthet. Här finnes ej längre någon fläck på ön, som kan uppvdlag, men jurden blir med