Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 3

synbart. Mest begagnade voro Bruzeliisvenska historia och Berlins naturlära. Jag tog ned den sistnämnda boken och egentligen för att säga något, yttrade jag: — denhär äl allt en god bok, — ja, vet berrn, maker till bok har jag aldrig läst. Det är rent obegripligt hur en menniska kan veta så mycket, och för resten skrifva så att en riktigt kan begripat. Förstås, inte begriper jag allt som står der, tillade han med en vissnaivitet. Hans hustru var en längväxt qvinna, med vackra, milda drag, och ett sällsamt väsende. Har ni inga barnn, frågade jag. Nej gudnås, de äro döda, sv2rade hon, och en suck af djupt vemod trängde sig fram. Vi skulle nödvändigt förtära något, och så bjödos vi på portvin, som riannen fått af en köpman i stan till julgåtva. H. sade till den unge mannen: Edra re sor intill stan måtte vara besvärliga. — Å ja ibland när vi färdas i båt och råka ut för motvind, för då måste vi ro hela vägen — — Ja, men vid Fjäderholmarne, sade H., lägga ni ju alltid till om aftnarne och hvila er. — Hvila ? inföll den unge mannen under ett lifligt skratt, nej det sker då sällan, utan der dansa vi i stället, tills vi skola utidagningen för att i rätt tid vara i stan. — Ja, inföll den gamle, det är rent obegripligt hvad ungdomen här ute i skärgården står ut. Jag vet då mina söner på sina stadsresor icke sofvit på ett par tre dygn mer än några timmar, cch när de så kommit hem, genast fått bege sig af på en ny stadsresa om fisket slagit till. Ja, roen värst är det ändån, yttrade hustrun, öm vintrarnpe då isarne äro osäkra. Svärfar mins väl i vintras två år sen, då Anders for in och var borta i fem dar. — Det var en Guds nåd, du, sade den gamle med djupt allvar, satt han kom hem på qväl