Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 3

hans erda arfvingar. Vår första tanke var att sälja gården, och med köpeskillingen börja en ny handel. Men man bjöd oss en. dast 3000 rdr, och efter mycken tvekan beöto vi i stället att flytta hit ut, trots våra vänners afrådan, hvilka ganska riktigt anmärkte att den som bär skulle försörja sig, måste kunna arbeta sjelf. Men det kunna vi ju begge, sade min hustru, och när barnen växa till så skola vi lära dem att äfven arbeta. Med en fast föresats och god förböstan flyttade vihärut. Det var vår lycka, tt min hustru några år vistats hos farbrodern och blifvit något hemmastadd i bestyren här. Folket på grannöarna voro tjenst;ktiga och det bästa af allt var att de, som sode granpgården här väst intill, voro ett helerligs folk som lärde oss buru vi skulle arneta, och det gjorde vi så ifrigt, att när jag ou efteråt tänker derpå, begriper jag knappt hora vi kunde siå oss ut, särdeles med den kvappa födan, ty vi måste afyttra så mycket com möjligt till de nödiga utgifternas bestridande. Vi lärde oss af de andra att sköta fisket, som den tiden var rikare än nu, och när strömmingen skulle säljas i Stockholm, så måste jag och drängen ofta ro hela vägen både in och ut, under det att min bhustro och pigan skötte strömmingsfisket långt ute på SjÖöD. Pr rden var illa skött och gaf då låg afkastnirg, ty allt arbete hade egrats åt fisket, och det tyckte rain granne att äfven jag borde fortsätta med; men att nödgas för den försålda fisken köpa mjöl i Stockholm, tyckte jag var misshållning, och jag började med ver arbeta i jorden. Mänga gånger ville jag ho3 bekanta i stan skaffa mig ett lån för att använda på jordens förbättring; men min hustru fruktade för all skuldsättning och 3