Aftonbladet – 9 maj 1871, sida 8

Borgarinna men icke borgarenka. De flesta Stockholmsbor torde ännu ganska väl minnas — det är i sjelfva verket endast få år sedan den upphörde — den lilla boden vid Slussen, der, utom de egentliga handelszartiklarne, omnibusnolletter och liktorosplåster också försåldes. För den, som är dömd att ständigt trampa Stockholms ojemna stengator, konde väl knappast två mera välkomnas saker erbjudas än just dessa båda, och derföre kan det vara att hoppas att mången ännn i godt minne förvarsr hågkomston af den lilla boden och dess åldriga egarinna. Ty hon var mycket gammel: få torde de vara, som minnas henne annat än gammel. Slutligen blef hen alltför ålderstigen för att kunna sköta sin handel, men med de gamlas envishet ville hon ej höra talas om att ,sluta upp, otan böll i så länge, att hela den lilla viost hon förut baft, smälte bort och mera dertill. Då hon slatligen lät förmå sig att apphöra med handeln hade hon ingenting öfver. Hvad skulle na hon och hennes sjukliga dotter lefva utaf? Dottern har fiotvätt. men kan, i anseende till sia sjuklighet, endast föga sysselsätta sig de -2d, och förtjensten blir då natorligtvis ociså rioga. Man försökte då förskaffa den gamla zågot understöd från härvarande genow. ztioner stiftade borgerliga pensionsfood er det lyckades ej — icke af brist på välvija agende, si heller af brist på redel, men derför avt st ftelsernas bokstaf icke tillät det, derför ext hon väl var borgarinna, sjelf hade drifvit borgerligt yrke, men icke var borgar-nka elle borgardotter. O;ktadt hon sjelf i 40 år b talat skall som minulhandlare, var det dock omöjligt att tilldela heone upderstäd ur pågon kassa, blott för det hennes man ellefar icke varit borgare i Stockholm. Detta är kanhända rättvist, men det är hårdt. Sedan har dottern, oaktedt sin sjuklighet, dock hittills lycksts bindra den gsimla 83åriga modren från att omkomma af nöd. Men dotterns sjuklighet afteger ej med åren: tvärtom, den ökas alltjomnt, svårigheterna: tilltaga, näden närmar sig — det enda gom: aftager är krafterna, och det blir för dottern med hvarje vecka svårare ett förtjena nog till bådas uppehälle. Hon valkas nu själf. med stora ste sitt sextionde år och nu just bar hon så stort bebof af att under råa: veckor få sköta sig en sula, att genom! bruppedrickning söka bemta litet krafter, tör vit sedan kanra återtaga det arbete, Bem förebgat henne under hela hennes lif, at! sträfva för den gamla modren och vara allt för henne. Hon kan väl ej lefva så många år ännu len gamla — ack! skulle det ej vara möjigt att för nödens hårda band skydda henses sista daga! Hon har arbetat träget, won har lefvat sparssmt; och nu, vid grafrens brädd, uv stånd att arbeta, ur stånd ut på något sält bidrega till sitt uppehälle, kall bon väl förgås i brist af en hjelpande rand, i brist af deltagande? Ack nej, jag or det ej. Det finnes så många goda, ömma ertan, sä många som gerna vilja bjelpa der