Tape tillaltt sj SM CUIyLUB JOB Stv göra af med sin förmögenhet, och med all rätt beskyddar den sålunda de ungas oerfarenhet mot egennyttiga menniskors ränker. Ena 15-årig gosses egendom är alltså i säkerbet; han kan sjelf ej komma åt den; men en 15-årig flicka kan i ett obevakadt ögonblick lemna all sin rikedom i en äfventyrares händer, den blifver ett lockbete för dåliga, oredliga, samvetslösa männer och hon riskerar ej blott sina penningar utan hela sin efnads lycka. Allt detta elände rent af skapas och underhålles af en orättvis giftermålslag. Mr Jacob Bright, den bekante engelske parlamentsledamoten, höll nyligen ett tali Edinburgb, hvari hsn bland acnuat yttrar: Inom hela kristenheten skall man förgäfves söka någon motsvarighet till lagens bad om hustrur och mödrar, ty när deras barn väl fyllt 7 år, hafva deicke längre någon makt öfver dem; den öfvergår till fadren som godtyckligt och seklöst kan skilja mor och barn från hvarandra, och de heligaste af alla rättigheter, eo moders, och en gift moders, långt ifrån att skyddas och stödjas, erkärnes icke af lagen. Man måste genomleta negerslafveriets historia för ait finna ett motstycke till följande nyligen tinade händelse: En irländsk prest, hr Henry Newenham, aphöll hos domstolen om order att få till sig atlemnada tvenne sina barn, Adeiaide och Edith, hvilka vistades hos modren, lady H3lena Newenham och dennas fader lord Mountcashel, Domaren fällde utslaget att det yngre barnet, Edith, omkring 7 år. skulle öfverlemnas till fadren, men den äldre flickan, nära 16 är gammal, ansågs hafva laglig sjelfbestämningsrätt och tilläts att enligt uttryckt önskan lå stanna hos modren. Den lilla flickar, ett vackert, ljushårigt barn, mycket f re gina år till förståndet, infördes nu i domsalen under högljudda skrik och häftigt motstånd, ailtjennt upprepande: v, måste jag, måste jag? Hjelp mig, jag vill ej komma tiil min farl Domaren teg barnet på sitt knä, talade vänligt vid den lilla, sade att fadren skalle blifva snäll mot benne och att hon o.ta skulle få besöka sin mor. Men barnet hade; blott ett svar: Och jag ber lå: mig vara qvar. Skicka ej bort mig. Morfar, moxfer, bvear är du? Får mamma aldrig se mig mer?, — Domaren: Jag svarar derför, mitt harc. Mamma får se dig så ofta bon vill — Barnet: Blifver det hvar dag? Säg mig, hver dag?, — Domaren: Ja visst, hvar dag — Lord Mountcashel, morfadren (mycket upprörd): Jag vet blott ellttör väl att det är jugt. Hau är en djefvul, — Domaren: Jag är ledsen att rädgas skilja de båda systrarns och jag önskar jag kunde öfvertila er, br Newenhsm, stt afstå från er begäran. Men i hvarje fall ålägger jag er att tillåta modren ait få se sitt barn när helst hon önskar det.. — Svaret ble? att alla rimliga anspråk skulle tillfredsställas, hvarefter fadren aflägsnade sig med den otröstliga lilla fickan. Sädan kan följden blifva af mannens allsäldiga makt. Det vore lika orättvist att gifva hustrun samma absoluta oansvariga rätt; båda föräldrarne böra med lika myndighet råda öfver barnen, och lagen icke ernga den enes företräde på den andres bekostnad. Ingen qviona bör frånkännas rätten att behålla barnen nader sin vård förrän hoa bevisligen brustit i sina pligter som moder. En lag så ensidig och orättvis sora den vuvarande kan icke annat än verka olyckebriogande i tillämpningen. Bland de många svårlösta motsägelser och nvecklade förhållanden som under den nyss upphäfde engelska giftermålslagen icke så sällan satte domare, advokater och jarymän i bryderi var äfven den frågan huruvida mannen var skyldig att betala de skulder hustran gjort, då hon kunde antagas handla på hans vägnar. Många processer hafva förts oa denna sak. Köpmannen fordrar sina! penningar, mennen vill ej betala, och hustrun säger sig hatva tagit på kredit, då mannen nekade henne erfordsriiga medel till inköp af kläder. Domstolen dömer att hustrun bör få hvad hon behöfver efter mannens stånd och vilkor och mannen frågar då om juryn skall atgöra hur hans bustra bör vara klädd. Det inses lätt hvilket ändlöst proceszande kan uppstå om så intrasslade rättstörhållanden. En sidenkramhandlare stämile en mr Hayte att betala en räkning på 128 pund för af bustrun gjorda uppköp. Frågan blef om hastru, sora lefde skild från mann, en bade någoa rätt att draga på hans kredit till så stor summa som räkningen utgjorde. Domaren ansäg att icke ens den hustru eom lefver tiilsammans med mannen har någon absolut rätt att skuldsätta honom. Juryn frikände käranden. Detta gaf anledning till ätskillig poleraik och en tidning Echo innehöll en uppsats kallad Penningen i qvinnoband, hiarest det visades att m:rs Hagter vid giftermålets ingående medfört en årlig inkomst af 90 pund, men att mannen icke dess mindre aekade att gifva henne något till sin toileti. Den naturliga följden blef långa räkningar från olika butiker. Men, fortfar tidnivgen, alla de som nn så högljudt ropa på fåfänga och dårskap och sjelfviskhet, borde dock besinna att ehuru slösaktiga hustrur ganska atta förekomma, hör man nästan aldrig taas om en öfverdådig gammal ogift qvinna. Huru förklara en sådan motsägelse? Om mrs Hagter förblitvit ogift med sina 90 punds ärlig ränta, tror någon att hon då inom 6 seckor åsamkat sig räkningar för 99 pund för dyrbara sidentyg, pelsverk m. m.? Då ramiljen blott hade 490 pund att lefva på, var det mer än då hon ensam hade 90, men felet var, att bon hölls i fullkomlig okunnighet om affärsställningen, hade således intet ansvar, och antog på goda grunder att mannens inkomster voro vida större. Just det varosliga beroende, hvari hon hölls, gjorde benano motiaglig för fårängans alla frestelser och det är mer än underligt att vi höra af vå få processer af detta slag. Efter det nu sådande systemet borde de höra till ordniagen för dagen. CILEOTREETTTT Om utländska jernvägsentreprenörer. Till Redaktionen af Aftonbladet!